Göteborgsposten – 14 januari 1865, sida 1

Det är icke så fasligt många år sedan, (ni påminner er det kanske?) då i vårt kära Sverige ifrån Ystad till Haparanda en allmän rörelse uppstod och niföreningar och hatticke-aftagningssällskaper bildades, ej allenast i de större städerna, utan snart sagdt i hvarenda liten köping. Med det varma intresse för allting nytt, som utmärker oss nordboer, omfattades den nya idåen, och man niade hvarandra från morgon till qväll och från qväll till morgon, så att det stod herrliga till. Man satte en ära i att visa sig som karl för sin hatt och lät hellre armarne vifta som väderqvarnsvingar och hufvudet nicka lika fantastiskt som på en kinesisk porslinsgubbe än man lyfte på hufvudbonaden, man hade svurit på saken kantänka, satt sin heder i pant på att obrottsligt hålla sin ed, och man höll den, tror ni? Jo, pytt också! En månad eller två, det var alltsammans; etter den tiden var hela affären glömd, omodern, förlegad, kastad: i skräpvrån, och man blef om möjligt ännu ifrigare konsument af högtratvande titulaturer, ännu smidigare hufvudblottare än förut. Randades så slutet af anno 1864 och ännu engång gick budkafveln ut till strid mot våra föråldrade plägseder i detta fall, och denna gång togs initiativet från samhällets höjder, d. v. 8. trån ett håll, hvarifrån man minst kunde anat det. Innan kort efterföljdes det höga exemplet på alla håll, till och med en af våra mest prisbelönta Apollo-söner proklamerade offentligen sin önskan att bli niad, skarpskytteföreningar och enskilta sällskaper något hvarstädes tummade på samma sak, alldeles som för några år sedan, och antalet anhängare af den nya tilltalsreformen tillväxer, säges det, dagligen. Det vore orätt, att när det är frågan om en så god sak som denna, ta på sig en affekterad air å la Thomas, äfven om vi i vårt innersta möjligen skulle kunna misstänka att tiden ännu icke är mogen för den kungl. svenska fåfängan att afsäga sig ett af sina förnämsta prerogativer. Lyckligt vore emellertid om så kunde ske och ännu lyckligare om bortkastandet af denna lyx i språket äfven kunde leda till bortskaffande af all onödig lyx i det enskilda lifvet, hvilken, ehuru bländande, praktfull och solid den än synes vara, mångenstädes (enkannerligen i hufvudkiinnn WF—