Göteborgsposten – 10 januari 1865, sida 2

lidit så mycket. Modren tar sig det fasligt när, tillade han efter en paus. — Vill du nu, då han är död, försäkra mig att han icke stod i något förhallande till dig? Du vet hvad jag menar. — Nej, svarade mr Carlton med retsam köld. Jag har en gång besvarat den frågan, och jag trodde du var nöjd. Om du åter uppkallat de gamla fantasierna, så må du behålla dem; jag skall icke låta dem oroa mig. Han tänkte hon var nöjd Föga anade mr Carlton huru långtifrån nöjd hon varit. Huru hade ej sedan dess hennes själ varit upprörd af svartsjuka ; Laura sade: — Jaså — modren tar det sig när? Hon gjorde det i går morse. Jag kom dit en half timma efter barnets död, och jag tror att jag aldrig sett en sorg så häftig som hennes var för tillfället. Den lade sig väl, innau dagen tog slut. — Du tröstade henne förmodligen? Mr Carlton såg hastigt upp på sin hustru; kom hon äter fram med den orimligheten? — Laura! — Hvad befalls? — Hvad menar du? Lady Lauras utskjutna läppar och glödande kinder svarade för henne, och mr Carlton behöfde ej göra en ny fråga. Men det löjliga i den mot mrs Smith riktade svartsjukan kom honom att småle. — Åh, Laura! Den sträfva gumman ! Hade han bedyrat sin oskuld en hel timma, skulle