Göteborgsposten – 5 januari 1865, sida 1

7 1 HU, fe fe HONNIEHGS HFOKIENTCKTNEILI. —————— — otroliga summor, som på detta sorgliga sätt kommit dem till godo, synnerligast landssekreterarne i detta och i Malmöhus län. Den nuvarande penningeförlågenheten, säger man, är endast tillfällig. lade bara hypotheksbanken kunnat lemna de påräknade lånen; om vi bara ytterligare fått skuldsätta oss, så skulle ingen nöd försports. IIypotheksbanken är skulden till den svåra penningeknipa som nu ruinerar oss. Ja, sannt är, att om IIxYpoteksbanken icke vore bunden vid någon viss ränta utan hade kunnat anskafsa kapitaler och tillhandahålla landtmannen dessa påräknade lån, så hade väl den kris som nu utbrutit, tör någon tid kunnat tillbakahållas eller så länge som de nya lånen räckt; men hade vil sjukdomen dertöre varit botad, faran derföre ötverstånden? Minne icke detta konstlade medel endast förmått någon tid öfverskyla de verkliga bristerna och ställningen blifvit desto mera bekymmersam, när denna fornissa blitvit utnött? Det är ju en erkänd sanning, ofta framhållen, att lån endast då kunna anses förmånliga när de användas till produktiva företag, hvilkas afkastning ej allenast betäcker kostnaden eller räntan för de lånta penningarne utan derutötver lemnar behållningen, den må nu vara större eller mindre. I förhållande till denna afkastning bestämmes ju värdet af den Jord jag brukar, den fabrik eller rörelse jag drifver. Det är således klart, att om man köper en landtegendom för ett pris af 100,000 rdr och denna köpeskilling årligen kostar 6,000 rdr, egendomen aldraminst måst lemna detta belopp i nettobehållning; men landtbruket, liksom all annan rörelse, fordrar ett s. k. förlagskapital, som sällan kan fås under 10 å 12 procent, i förhållande hvartill egendomens askastning måste förökas. Här må nu frågas: lemna, i allmänhet taladt, vära landtegendomar en afkastning, som fullt motsvarar räntan å deras köpeskilling och rörelsekapital? Det är uti svaret på denna fråga, som ins. tror orsaken skall sökas och ätven finnas till den allt mer tilltagande, icke penninge utan ka pitalbrist; ty funnes det verkliga och ej imaginära kapivaler eller sådana som bevisligen lemna en viss afkastning, så skulle älven deraf rörelsemedel kunna beredas. Hvad månne nu jordbrukarne sjeltva svara härpå: Jo, de aldra flesta skola säga: Värt landtbruk lemnar oss icke 3 å 4 procent i afkastning. Vi tå sätta till hvarje år; vi ha betalt våra egendomar tör högt och önska vi kunde sälja dem till hvad de kostade oss. Om detta icke kan bestridas så följer häraf att en betydlig reduktion af landtegendomarnes värde måste inträffa och hvilket äfven i förvånande grad redan börjar visa sig äfven för de landtbrukare som med den bästa insigt, den största omtanka, det trägnaste arbete och den klokaste hushållning skött sin egendom. När nu den omtänksamme och sparsamme landtmannen nödgas tillstå detta, huru är väl då deras ekonomiska ställning beskaffad som sakna dessa egenskaper, och deras antal är, tyvärr, icke ringa. Man har eokaflat sig hypotekslän; men huru användas de i de flesta fall: Månne de oafkortade — och häraf beror ju deras rentabilit? — kommit jorden till godo eller har ej en stor misshushållning med dem egt rum? En bonde t. ex. lånar några tusen riksdaler. Han pantförskrifver sin egendom och tår dessa styfrar. Huru användas de nu? Jo, först måste iråkade skulder betalas, hvarför han blitvit lagsökt — ty eljest händer nog att de icke. betalas. Boningshus och ladugårdsbyggnader måste sättas i bättre skick; bättre möbler anskasias; han tycker att han ej behöfver knussla så mycket i sitt lefnadssätt, vill följa med sin