Göteborgsposten – 5 januari 1865, sida 1

A L— — —— tid som det heter, och blir det sedan något öfver, så egnas det i nåder till förbättrande af det egentliga jordbruket; men räcker vanligen ej så mycket till att han kan dränera ett tunnland utan på sin höjd köper en bättre plog eller hars. Vilkoret för de lånta penningarne, som var, att de oafkortade skulle ha kommit jordbruket tillgodo, har således på långt när ej blifvit uppfyldt; skulden står qvar och bonden måste lemna sin jord, af hvilken, innan han pantsatte den, han hade sitt dagliga bröd om ock det var knappt. IIpoteksföreningarne ha icke uppfyllt sina ändamål som var, att ej allenast förvandla så stor del som möjligt at den sväfvande skuld som hvilar på jorden till fonderad skuld utan derjemte bereda jordbrukaren en mera oberoende ekonomisk ställning genom den större afkastning at jordbruksalster som hau med de erhållna lånen kunde frambringa. — Thomåe säger i sin statistik om dessa föreningar töljande: Genom den rika penningetillgång, som blifvit åstadkommen genom de sedan 15533, då bruksegarnes hypotekskassa stiftades verksamma hypoteksföreningarne, hvilka i utlandet upplånat ansenliga summor och indragit dem i landet, har, utom ökade inteckningar i jordegendomen, det tör jordbruket mehuliga förhållandet uppkommit, att Jordegendomen på de senaste åren blifvit allt mer rörlig och egen domshandeln blifvit ett föromål för spekulation, hvilket icke kan hafva någon fördelaktig inverkan på jordbrukots skötsel. År 1831 försåldes sast egendom på landet till ett värde af blott 23, 19 4,350 rdr men 1855 för 67,353,214 rdr Men denna spekulation har äfven uppskrufvat jordegendomarne till ett falskt och onaturligt värde, hvilket bäst bevisas af den nu pågående reaktionen i deras pris. Åro dessa betraktelser rörande svenska jordbrukets nuvarande ställning riktiga, så komma vi närmare sanningen, om vi, istället för det beprisade välståndet, kalla det för obestånd, i högsta grad bekymmersamt. Man skryter öfver en förut icke uppnådd export af hafre; men man tiger visligen med det bedröfliga förhållandet, att importen afladugårdsprodukter ökas. Männe icke detta bevisar att landtmannen nödgas taga den hastigaste afkastning af jorden på bekostnad hennes bestående produktivivet och att hon utmattas istället för att hennes alstrande kraft skulle underhållas och förökas. Här tages således al grundkapitalet och jordens värde minskas. Det hushållas med jorden ungefar som med våra skogar, d. v. s. utan hänsyn till framtida bestånd och tillväxt. Den dag — säger vår skicklige agronom Emil Key, — sSom Sverige icke längre exporterar en enda tunna hafre borde högtidlighållas, ty den dagen skall Sverige kunna betala icke blott sina ränter utan äfven motse sin förmåga att återbetala sjelfva kapitalerna. Han har i sina Landtmannabetraktolser antydt hvad som ännu fattas oss för att jordbruksy rket skall kunna utveckla sig och icke vara hvad det hos oss är ännu i dag, som under hedniska tiden, ett trälgöra.. Vi bohöfva?, såger han, först och främst ett nytt finanssystem, dernäst en jemnare skattefördelning, vidare ett annat sätt att åstadkomma våra jordbruksprodukter. Allt detta är sannt; men det behofves afven mera arbete, klokare omsorg och större sparsamhet hos menige man, såvida välmåga någonsin skall kunna komma honom till del. Såsom exempel på den nu rådande sparsamheten bland allmogen, helst detsamma tyvärr ej utgör något undantag från det allmänna bruket, vill ins. afsluta denna uppsats med att anföra följande med diplomatisk noggrannhet återgitna beskrifning af ett åsyna vittne öfver en begrafning, som helt nyligen