Göteborgsposten – 4 januari 1865, sida 3

ha lust att se på hvarandra. Judith hade gått ut. Lucy var i öfra våningen och lade sig att sofva — om hon kunde hoppas att få någon sömn. Den stackars Lucy tänkte, att hon aldrig skulle upphöra att darra. Ion var yngre än de andra och oerfaren i denna verldens vägar och ytterst oberedd på en sådan lösning at frågan. Hon hade aldrig misstänkt mr Carlton; hon kunde knappt förlika sig med den tanken, att hon måste misstänka honom nu, men hon kände sig matt och illamående. Frederick Grey var den förste som bröt tystnaden. Han frågade med låg röst: — Minns ni, lady Jane, ett samtal, som jag och mr Carlton hade med hvarandra på the Rise och som ni händelsevis kom att afhöra? Minns ni innehållet af de ord, jag sade honom? Hon gjorde en jakande åtbörd och sade: — Jag har ofta tänkt derpå och på den beskyllning ni uttalade mot honom. — Den öfverensstämmer med denna. Derpå följde en annan lång paus. — Han måste ha varit hennes man, sade Jane nästan hviskande. — Det kan tagas för afgjordt. Hade hon icke varit hans hustru, skulle han ej ansett sig behöfva rödja henne ur vägen. Vi måste antaga att det gjordes för att han skulle — skulle kunna — gifta sig med en anman. Fredericks ord uttalades tveksamt af grannlagenhet, emedan han tänkte på hvem den andra hustrun var. Jane