Göteborgsposten – 4 januari 1865, sida 3

Carlton och anklaga honom offentligen. Omständigheterna förbjuda det. — Anklaga mr Carlton offentligen! upprepade Jane, jafvisrude denna idå med fasa. Laura är hans hustri Nej, nej, det menade jag icke — jag tänkte icke derpå. (larice och Laura äro mig lika nära; den ena är lika mycket min syster som den andra, och den döda måste bli I ohämnad för den lefvandes skull. Jag talade med afseende på Laura Self. Hvad bör göras med henne? Hon bör ej få stanna qvar hos mr Carlton. ij I Frederick Greys läppar drogos inät. Ämnet föreföll shonom ömtåligt, och han ville ej inlåta sig deröfver. Han sade: Det är en sak, hvarom jag icke kan yttra mig, lady Jane. Hon har varit hos honom alltscen, under alla dessa år. Ann skulle göra. — Hur kunde mr Carlton vara så enfaldig och gömsma det prefvet? sade hon högt, menande det bref, som hennes syster funnit och hon sjelf beskrifvit för Frederick irkningen var riktig. Jane visste cj hvad hon I Grey. Det är oförklarligt, svarade han, eller åtminstone skulle det vara det, om man ej dagligen såge brottslingar I begå de besynnerligaste misstag, som verlden blott kan undra på. Kanske faller en olycksbringande blindhet på deras uppfattning, deras omdöme, så att de sjelfva föranleda sin undergång. Vady Jane, det finns ett latinskt ordspråk, som lyder så: Quem deus vult perdere, dementat. (Forts.)