Göteborgsposten – 4 januari 1865, sida 1

— —ss —— —— — Ännu långt efter det nya statsskickets införande, hyste regeringsmakten en påfallande benägenhet att företrädesvis såsom sina språkrör i stånden betrakta talmännen, fordrande af dem att på ett verksamt, men lämpligt sätt genomdrifva regeringens önskningar. I bondeståndet skulle talmannen tillika förekomma och afböja allt misshagligt ordande, ett åliggande som stundom var förknippadt med stora svårigheter. Så länge regeringen hyste dessa anspråk — och det torttor ganska länge — var det naturligt att ingen annan förordnades till talman, än den som var både habil och servil. Hans ställning var emellertid i flera afseenden ganska kinkig. 1 sekreteraren, som äfven af regeringen tillsattes, hade han en öfvervakare, men som tillika hyste anspråk på att med talmannen dela berömmet för de åtgärder som lyckades, hvälfvande deremot skulden för det som icke lyckades på honom i första rummet. De utmärkelser och förmåner som åtföljde talmansbefattningen gjorde den af många ledamöter eftersträfvad; men då den allenast kunde tillfalla en vid hvarje riksdag, var det naturligt att den städse uppväckte mångas afundsjuka. Deras enda tröst var då att bereda talmannen obehag och att korsa hans planer. De metoder som talmännen och hans biträden använde för att taga ståndet, lämpades efter tidsomständigheterna. Det var icke alltid till ståndets ädlare känslor man vädjade. Stundom anslogs bondeståndets djupt rotade misstro till medståndens åsigter och sträfvanden, stundom ståndets traditionella konungskhet och ej sällan vädjades till krassa egoismen. Bondeståndet har aldrig förlorat på, men väl tillvunnit sig stora fördelar genom att stödja tronen mot adelsväldets inkräktningsbegär yttrade den lika baksluge som ultra-servile Jon Jonson i Skörje vid 1818 års riksdag, blott några dagar förr än samtlige ledamöterna i bondeståndet af talmannen underrättades, att de i anledning af Carl XIII:s frånfälle skulle uppbära 100 rdr b:ko hvardera ur Carl Johans handkassa för anskaflande af de tvenne särskilda klädningar som bondeståndet vid den blifvande begrafningen och den derpå följande kröningen komme att bruka — för hvilken (den tiden) frikostiga gåfva ståndet beslöt att i en stor deputation betyga konungen isin djupa undersåtliga, aldrig förbleknande tacksamhet. Under hela Carl Johans regering utbetaltes månadtligen till talmannen i bondeståndet från konungens handkassa ett efter omständigheterna lämpadt belopp till ståndets remuneration och förplägning. I och för mera ömtåliga frågors motverkande eller genomdrifvande anvisades dessutom extra anslag ur samma kassa. Så skedde t. ex. när bondeståndet lät förmå sig att ensamt förkasta förslaget om indragningsmaktens afskaffande. 7) Då den häftiga striden om bristens i kabinettskassan afskrifning vid 1840 års riksdag skulle förekomma, uppoffrades likaledes betydliga summor på bondeståndet; men trots alla ansträngningar blef resultatet icke enligt önskan och löfte, enär det visade sig vid frågans föredragning, att åtskilliga ledamöter icke gjorde skäl för hvad de uppburit. Konung Oscars rättrådighet, tidsomständigheterna och den ökade vaksamhet hvarmed tidningspressen följde riksdagsförhandlingarne, gjorde emellertid slut på den sekelsgamla kor) På den tiden berättades allmänt att för nämnde afslags genomdrifvande i bondeståndet fick talmannen Longberg 10, 000 rår till sin disposition. Denna skandal framkallade en annan. I ett följande plenum reserverade sig så många ledamöter mot beslutet, att deras antal blef betydligt större än det som fattat det samma.