Göteborgsposten – 3 januari 1865, sida 1

allt det der, och jag är nästan glad öfver att det inte fick lefva, ty verlden är full af sorg och bekymmer och synd. Miss Beauchamp lorvade mig, att jag skulle få amma hennes barn, och jag längtade derefter som en hungrig efter mat, ty jag tycker om barn, och jag ville inte att hon skulle resa, derföre att jag var rädd att jag då inte skulle få ha barnet. — Men hon reste? — Hon reste; jag kunde inte förmå henne stanna. Hon packade in sina saker i en stor koffert, brände upp alla bref och papper och reste härifrån den 10 mars; jag minnes väl den dagen — det var en fredag. Dagen efter, lördagen, var jag ute med några vinner från landsorten, som kommit för att roa sig i London nagra dagar. De bodde på ett värdshus nära vid ithe Strand, och jag kunde inte slippa att komma till dem pa frukost; de hade fått mig att lofva det, och jag gick tidigt innan posten var kommen. När jag kom hem om wqviällen fann jag ett bref från miss Beauchamp, hvari hon bad mig komma till sig derför att hon var sjuk i Södra Wennock. Jag reste med nattåget, och när jag kom fann jag, att barnet var födt — det minsta barn jag nägonsin sett. Jag var myeket ond på henne, mylady; jag rådde inte derför; och hon hade, kan man säga, riskerat sitt lif för ingenting, ty niir hon kom till södra Wennock var hennes man borta. — Borta? afbröt Jane. — Det sade hon. Och ett ord, som hon lät undfalla sig, kom mig att tro, att han var läkare. Men jag är inte säker derpå. Jag reste aftonen på samma dag hem med