Göteborgsposten – 2 januari 1865, sida 2

henne hos Sortons vid Gloucester Terrace. Jag och mrs Sorton äro kusiner; hon är nu så förnäm och lefver ståtligt och söker göra sig till en riktigt fin dam, men det blir hon aldrig, hur mycket hon bemödar omet. Vi bodde i en småstad; hennes far var pastejbagare, och min — hans bror — höll värdshus. Hon tyckte att hennes fars yrke var gentilare än min fars, och hon bar sitt hutvud rätt högt. Hon gifte sig — gjorde ett godt parti — med en herre i London, och jag var hemma många år som ogift. Med tiden dogo mina föräldrar, och jag ärfde allt hvad de lemnade efter sig. Deras besparingar och försäljningen af rörelsen gjorde, att jag hade omkring hundrafemtio pund om året. Då kom min tur. George Smith, som bott i vårt hus i många år och som — såsom det heter — slagit sig ut för mig, sade, att vi kunde slå våra påsar ihop. Han hade hundrafemtio pund i lön, och då de lades till mina hundrafemtio, skulle vi ha trehundra pund om året och kunde ha det trefligt för lifstiden. Jag sade ingenting emot det, utom att jag var nära fyrtiotalet och ville gerna ha min vilja fram; han, stackars karl, var några och fyrtio år och så mild som mjölk. Vi gifte oss då och bosatte oss i London; der hans husbondes kontor var; han var en expedit. Jag kunde inte uppträda som dam, och jag försökte det inte heller; jag var lika rättfram och simpel som förr, och det tyckte inte mrs Sorton om. Hon undvek mig, men snart efter, när hon blef farligt sjuk, höll hon gerna tillgodo med att skicka efter mig, för att få mig att sköta henne så länge det räckte. Det var då jag såg miss Beauchamp; jag tyckte hon var den sötaste flicka jag nånsin