Göteborgsposten – 2 januari 1865, sida 1

står nära att för alltid få en smutsfläck utplånad i slafveriets afskaffande, förberedas äfven stora förändringar i Amerikas politiska ställning. Vi äro icke bland dem, som se en lycka för Amerika och dermed för verlden i Nordstaternas slutliga seger öfver Sydstaterna. Genom de senare skall Unionen alltid bära inom sig en tärande kräfta, ett fientligt element, som skall försvaga dess styrka. Folkens sjelfbestämning är den princip, som utgör vår tids lösen och hvilken skall arbeta sig fram till erkännande. Att med öfvermakt undertrycka en motvillig statsdel, det är att bära våld på nämnda princip, och straffet derför följer i spåren. Emellertid har det förflutna året gifvit oss visshet för handen, att de amerikanska Sydstaterna ej mera ega något hopp om att kunna vinna seger och lyckas frigöra sig, åtminstone för närvarande. Nordens öfvermakt är för stor, och dess framgångar under senare året så många och lysande, att dess armåeer äro eldade at stort moraliskt mod och derföre äfven starkare än någonsin, på samma gång som Söderns armåer se sin oöfvervinnerlighetsstjerna slockna och dermed sin kraft vekna. Vidare strid är numera onyttig; blott ett blodigt skådespel, om hvars utgång ingen kan sväfva i tvifvelsmål. Söderns vädjande till vapen för sin frihet rönte motgång, återstår nu för detsamma att underkasta sig segraren. Dess sak — ej slafveriets utan folkets sjelfbestämnings — är likväl dermed icke förlorad. Men ett är såkert: slafveriet är hädanefter omöjligt, och det är en välgerning för sjelsva Södern! Den senare kampen: samoctsfrihetens, går sin jemna gång och utvecklar alltmera samt stadgar principen om den fria kyrkan i den fria staten. Det förflutna året har på detta område beredt framåtskridandets vänner mången seger och vinst, i det allt flera, gripna at öfvertygelse och entusiasm för det nya, eller rättare det evigt bestående i det nya, anslutit sig till frihetskämparnes leder. Orubblig går retormationsberedelsen framåt, och innan man knappast anar det, skall man stå midt uppe i en ny reformalions tidobvars. Vi bahöfva icke säga, att vi med värma tillhöra dem, som vilja föra sakerna till något bättre och blåsa ny anda in i stelnade former. Det är älven derföre som viunder 1864 med glädje vår fortlöpande dagskrönika inregistrorat en vigtig statshandlings utförande på basis af ofvan anförda princip: den fria kyrkan i den ria staten. Denna statshandling var septemberkonventionen mellan Italien och Frankrike; hvars ena följd redan visat sig i påfvens se naste uppträdande mot hela den nya samfundsordningen och för de medeltida principer, på vilka han sjelf grundar sin existens. Vorkningarne häraf skola icke uteblifva. Den reigiösa frågan skall mer än någonsin tränga sig in i den allmänna diskussionen, och ur kampen mellan påfven eller Kyrkan med hela dess medeltidskohort och den nya tidsandens alang skall idåen gå segrande tram, idåen som representerar samvetsfrihet och tro i förening med förnuft, förnuft i förening med känsla. Men vändom våra blickar från dessa allmännare händelser och till dem, som mera lirekt ingripa i vårt eget statslif. Då för några år sedan en stark schism ippstod mellan Sverige och Norge, tillhörde ri dem, söm på det ifrigaste varnade. allmänneten för att hängifva sig åt obetänksamma idelser och upprifva oläkliga sår. Viuttalade då ifven vår öfvertygelse, att oenigheten var blott on krusning på ytan och att den ej skulle ränga till djupet, der tvärtom måste finnas m bestämd, fast icke uttalad öfvertygelae om le båda skandinaviska folkens nödvändighet ör hvarandra. Våra antaganden kommo ej på skam. På den tillfälliga uppbrusningen