Göteborgsposten – 2 januari 1865, sida 1

. Fe HUNNITSKHD YBURIKTLURKEKHI. Våldsmakterna begagna sig af den rådande skymningen, men hvem är väl så blind, att han icke redan nu ser morgonljusningen vid framtidens horisont -måtte det nu inträdda året gifva oss full dag! Då skall folkens rätt vara den bestämmande normen och ej längre afundsamma och småaktiga dynastiska intriger gifva bud. Under tiden skall emellertid, oberoende af dagens vexlingar, det medvetandet arbeta sig tram till allt större allmänlighet, att de nordiska folkens rätt bäst skyddas genom Nordens enhet, och då trumpeten ljuder, som bebådar den nya rättsordningens inträdande, skola vi vara färdiga att genomföra, hvad som djupt inträngt i vår öfvertygelse, neml. att på den nya rättsordningen grunda den skandinaviska Nordens politiska enhet. IIuru långt det nya året skall föra oss framåt på denna utvecklingsbana, det vet endast Han som styr verldarnes och folkens. öden, men att vi skola på densamma skrida framåt, att vi skola komma till ett bättre sakernas tillstånd, än det som nu företer sig för oss, derom äro vi förvissade och säkra, ty i idkutvecklingen finnes ingen verklig tillbakagång, hvarje skenbar sådan innebär tvärtom ett vilkor för framåtskridande. Som sagdt, det är i denna visshet vi hemta tröst för de tunga pröfningar, som under 1864 hemsökt Nordens sak, men äfven hopp om att bättre dagar stunda; ty starkare med hvarje dag samlar sig, allt våld oaktadt, den nya tidens här, som bär på sin fana civilisationens sol. Inom andens verld skall han vinna segrar. Han skall sopa bort de söndriga former och låta utvecklingsidken ikläda sig nya. Kyrkans kor skall vidgas, för att uppfånga mera ljus och värme. Alla tankefrihetens bojor skola lossas, och fritt skall hvarje folks tal vara. Den medeltida principen, att ett fåtal bestämmer godtyckligt öfver folkens öden, skall förkastas ... och folken sjelfva bli sin egen framtids. smeder. Och när den stunden kommer, när den dagen är inne — den stunden skall komma, den dagen skell randas — då skall det äfven se annorlunda ut vidSundet än nu, då skall Nordens hjerta slå friskare slag och en frimodigare stämning andas deri Under det förflutna året har mensklighetens uppmärksamhet äfven varit ifrigt föstad vid tvenne stora idöers utvecklingskamp, hvilka omfatta: menniskofrihet och samvetsfrihet. Den förra kampen har stått på Nordamerikas blodstänkta fält, den senare har förts utan blodsutgjutelse mellan öfvertygelser och åsigter, men i båda är framåtskridandet så märkbart, så stort, att vi väl kunna med fog anse 1864 hafva, om det än lagt tung börda på oss, i rikt mått vedergällt oss. genom det handtag, som gifvits åt tramåtskridandet. Ingen, hans sympatier må tillhöra Norden eller Södern i Amerika, skall numera kunna höja sin stämma för slafveriets bibehållande, och i sjelfva den amerikanska Södern är, deras antal ringa, som våga öppet tala för slafveriets bibehållande. Det är. numera en så fast öfvertygelse, att slafveriets timmar äro få och räknade, att den ej skall kunna nedbrytas, och måhända skall 1865 åre. solhvarf icke mera lysa öfver någon slaf under hvit man. Det är menniskans rättigheter, som sålunda bryta sig väg fram och — skaffa sig rätt. Den första föreningen för slafveriets asskaflande bildades i Filadelfia år 1775 af några få personer af olika trosbekännelser, dock största. delen qväkare. Och redan i slutet af år 1864 bebådar, efter en följd af händelser och vexlingar, nordstatspresidenen Lincoln ett förslag om slafveriets afskafande öfver hela Unionens område. Med ett sådant faktum för ögonen, hvem kan väl tvifla om det godas seger, om ideens förmåga och craft att öfvervinna alla hinder, att nedbryta ördomarnes stängsel? Men under det menskligheten sålunda