Göteborgsposten – 2 januari 1865, sida 1

möjligt reda det töcken detta företer. Huru många stora och små hvälsningar, huru många stormande lidelser och passioner, huru mycket oändligt litet som velat pösa upp till oändligt stort, huru mycken lögn, uselhet och råhet uppfångaricke den bakåt riktade blicken, men äfven hvad ljus slår ej der mothonom! I brokigt virrvarr, i tumultuarisk oreda bryta sig de små passionerna dernere emot hvarandra, lika infusorierna i en under mikroskopet lagd vattendroppe; men öfver allt detta glänser idåen i sin renhet, lyser det evigas sol, i hvars sken det lilla får sin rätta storhet och allt antager den framåtskridande utvecklingens form. Betraktaren ser derföre med medlidande de brottande stormarne i minnets kalliedoskop, men dock med lugn och klar blick, ty i idealets sken erhåller all denna oreda, detta virrvarr, detta kaos någonting helt och sammanhängande, en form som ej längre är en nyck eller ett godtycke, utan tvärtom tydligt bär i sig prägeln af att vara formen för en lefvande id, sammanbunden med det längre tillbaka förflutna och utsträckande sina rottrådar in i framtiden, för attder skjuta nya skott, utveckla nya blad och frukter. Det är ock endast i denna visshet vi hemta någon tröst, då vi blicka tillbaka på de händelser, som under det nu förrunna året hemsökt den sak, hvilken våra varmaste känslor, våra ifrigaste välönskningar, vår uppriktigaste sträfvan, näst fäderneslandets, ha tillhört: den skandinaviska Nordens enhet. Tunga äro de pröfningar, som pålagts oss, svåra de hemsökelser som; drabbat oss härutinnan, och nedtryckande det dystra medvetandet af att se rätt och frihet nedbrytas och förtrampas under den råa styrkans godtycke — men skulle vi väl derföre fegt öfvergifva, med egoistens rädsla lemna den sak, som — sådan är fortfarande vår fasta tro, vår lefvande öfvertygelse — mest af allt betingar Nordens lyckliga framtid? Nej, det skulle icke allenast vara fegt, det skulle vara oklokt handladt; ty det handlingssätt, som iakttagits mot det plundrade Danmark, bär i sig sjelf sitt eget korrektiv och sin Nemesis. Aldrig har ännu i historien ett brott passerat ostraffadt — det är den klara tröstegrunden för hvarje menniska, hvars bröst icke tillslutits för ärlighet och sanning eller blick fördunklats af småsinnade beräkningar och advokatoriska finter. Och emot Danmark är ett brott begånget, hvilket gjort ett djupt sår i den skandinaviska statskroppen, men likväl icke, vi hoppas det åtminstone, skadat de ädlare delarne eller träffat med dödshugg dess hjerta: tolkets goda och sanna instinkter. Betrakta vi Danmarks —Skandinaviens — olycka, jemnställd med Polens, från en högre uppfattnings ståndpunkt, måste vi komma till den slutsats, att på det politiska området, liksom på de flesta andra områden, i våra dagar en stor förändring är i görningen och skall arbeta sig fram. I sin inbjudning till en allmän europeisk kongress yttrade kejsar Napoleon, att den gamla europeiska rättsordningen ligger i ruiner eller står i begrepp att störta tillsammans. Men skall Europa icke sjunka tillbaka i träldom och barbari, måste på den gamla råttsordningens ruiner höja sig en ny, och dennas princip är folkens rätt. Det var Danmarks olycka, säger Orla. Lehmann i sin senaste broschyr, att dess sak kom till afgörande på en tid, då den historiska. rätt, hvarpå den hvilade, förlorat sin makt att lemna den beskydd, och då den nya principen -let jus novum, som skall aflösa den, ännu icke kommit till giltighet och allmänt erkännande. — Det är med klar blick den danska statsmannen i dessa tå ord angifvit den stora brytting mellan tvenne, ideströmmar, som betecknar våra dagars allmänna politiska ställning.