Göteborgsposten – 31 december 1864, sida 2

utskämma bland menniskor, och så skall ingen ge dig något arbete mer, och vi bli tiggare allihop och nödgas gå för hvars mans dörr. — När jag var nykter var jag beskedlig, som Jag sagdt, och så lät jag gumman få rätt, och blet litet bättre för en tid, men det der dåliga begäret satt nog qvar. Nu var det så att hon tagit sig för att gå hjelp i husen för att skaffa sig förtjenster på detta sättet, och som hon var kunnig och rask i sina sysslor, anlitades hon snart från många goda ställen. En qväll, det var vid jultiden, skulle hon i tvätt en natt. Jag kom hem på qvällen, mosig och grälig, så som oftast. Jag hade mycket arbete inne, som jag lofvat färdigt till helgden, men som jag ännu icke börjat taga i tu med. Jag hade dag efter dag slagit döförat till för hennes böner derom. Att jag icke ämnade uppfylla dem under hennes frånvaro kunde hon nog förstå. Också bad hon nig ej derom, men om morgonen då jag vaknade och skulle påkläda mig, stod det ej till utt finna mina, med respekt till sägandes, byxor. Jag svor och regerade som en turk, ag vände upp och ner på allt hvad som fanns stugan. Det hjelpte ej. De voro borta, såväl söndagssom hvardagsplaggen. Hvad skulle jag göra: Det var mig omöjligt att somma utom dörren eller släppa någon in,