Göteborgsposten – 31 december 1864, sida 2

en begrafning som hette duga! Kista med stoff på och krans af lingonris, riktigt på herrskapsvis, och klockringning och traktat. — Det kostade mig också hundra banko. Allt på krita, det förstås, men det var hon värd, och det har jag aldrig ångrat. Också sade alla grannhustrurna att Petter Andersson hedrade hustru sin till det sista som en hel karl. Femtio rdr har jag knogat ihop hvart år till afbetalning, och för att komma ut dermed har jag sökt och blifvit lykttändare. Jag var nu vid min port och nickade honom farväl. Flera gånger under vintrens lopp, då jag vid tolftiden gått hem från staden, hafva vi träffats och gjort hvarandra sällskap, och jag med en hacka underhållit och belönat hans tjenstaktighet. För ett par aftnar sedan fann jag en annan förrätta hans tjenst. Jag frågade efter orsaken. Han vikarierade för Petter, som var sjuk. Jag lagade genom min syster, som är medlem at tillsyningsföreningen och som sådan har kanaler, hvilka äro främmande tör mig, att tå veta hvar hans dotter bodde och uppsökte henne för att skaffa mig underrättelser om hans tillstånd och den hjelp han för tillfället kunde tarfva. Jag stod med öppen plånbok för att erlägga hans hyra, ersättningen till hans suppleant, och anskaffande af nödiga lä