Göteborgsposten – 31 december 1864, sida 2

Article Image
T Från Utlandet. Påfvens encyclica föreligger nu i sin helhet. Efter en lång salvelsefull inledning heter det deri: J veten nogsamt, vördnadsvärda bröder, att det i vår tid finnes ett stort antal personer, som, tillämpande på staten naturalismens gudlösa och orimliga princip, våga predika den läran, att Statsintresset och det borgerliga framåtskridandet ovilkorligen kräfva, att det menskliga samfundet konstitueras och styres utan det ringaste afseende på religionen, liksom om den icke existerade, eller åtminstone utan antagande af någon åtskiljnad mellan den sanna och de falska religionerna; och mot den heliga skrift, Kyrkan och de hel. fäderna tveka de icke att påstå, vatt det bästa samfundet är det, der man icke tillerkänner staten skyldigheten att genom bestämda straff undertrycka kränkningarne af den katolska religionen, om icke i hvad det offentliga lugnet angår. Från denna helt och hållet falska id om Statens styrelse frukta de icke att tala för denna villfarande, för den katolska kyrkan liksom för själarnes frälsning högst förderfliga mening, hvilken vår företrädare Gregorius XVI betecknat som delirium, nemligen den att samvetsoch kultfriheten är en rättighet som tillkommer hvarje menniska, hvilken man bör proklamera genom lag och understödja i hvarje väl konstitueradt samfund, och att hvarje medborgare har rätt till en fullkomlig frihet, hvilken ej kan begränsas af någon vare sig civil eller andlig myndighet, att öppet och offentligt uttala sina tankar, hvilka de än må vara, antingen muntligt, eller i skrift, eller på något annat sätt. Och, under det de djerft uppställa dessa lättsinniga påståenden, betänka de icke, att de predika fördömelsens frihet och att det, om det vore tillåtligt, att diskutera med menskliga förnuftsskäl, icke skulle saknas personer, hvilka skulle djerfvas angripa sanningen och bygga på den menskliga vishetens vältalighet, under det sjelfve vår Herre Jesu Christi insättande säger huru mycket den kristna tron och visheten böra motverka denna så förderfliga fåfänga. Och då en gång, sedan religionen skiljts från samfundet samt den gudomliga uppenbarolsens lära och auktoritet bortvisats, tillochmed det naturliga begreppet om rättvisan och den menskliga rätten förmörkas och går förlorad, samt den råa styrkan sätter sig i rättvisans och den lagliga rättens ställe, är det lätt att inse, hvarföre några, efter att hafva försummat och förkastat det sunda förnuftets obestridligaste grundsatser, våga proklamera, åatt folkets vilja, uppenbarad, såsom de säga, genom den allmänna meningen eller på något annat sätt, bildar den högsta, af hvarje mensklig och gudomlig rätt oberoende lagen, och att i den politiska ordningen fullbordade fakta ega rättrkraft, just derföre att de äro fullbordade. Men hvem inser icke, att det menskliga samfundet, löst från religionens och den sanna rättvisans band, ej kan föresätta sig något annat mål, än att hopa och öka rikedomar, eller följa någon annan lag för sina handlingar, än det okufliga begäret efter att se sina beqvämligheter och nöjen till godo? Det är derföre som detta slags menniskor med oförsonligt hat förfölja de andliga sällskaperna, fastän de gjort sig högt förtjenta af Kyrkan, civilisationen och litteraturen, och påstå, att de ej ha något lagligt skäl att existera, och sålunda sälla sig till kättarnes läror. Ty, såsom vår företrädare Pius VII mycket vist har sagt, de religiösa sällskapernas upphäfvande kränker den offentliga bekännelsens ställning till de evangeliska råden, det sårar ett såsom liktidigt med det apostoliska predikoembetet i Kyrkan anbefaldt letnadssätt, det bryter mot sjelfva de upplysta grundläggare, hvilka vi vörda på altaren och som stiftat dessa af Gud ingifna ordnar. Ja, de ha tillochmed den gudlösheten att säga, att man bör fråntaga Kyrkan rätten, att samla offentliga allmosor för kristliga välgörenhetsändamål, och afskaffa den lag, som för vissa dagar, egnade åt gudsdyrkan, förbjuder slafviskt arbete, i det de falskt påstå, att denna rätt och lag stå i strid mot grundsatserna för en god politisk hushållning. Ej nöjda med att rycka religionen ur det offentliga samfundet, vilja de äfven slita religionen från de enskilda familjerna; ty i det de predika och utöfva kommunismens och socialismens bedrofliga irrlära, säga de, att det husliga samfundet eller familjen endast har att söka skälet för sin tillvaro i den borgerliga rätten, och att de borgerliga endast utgå ifrån och hvila på alla fäders rättighet öfver sina söner, och isynnerhet rätten att leda deras undervisning och uppfostran. Genom dessa gudlösa meningar och stämplingar syfta dess bedrägliga menniskor isynnerhet på att katolska kyrkans lära och styrka må helt och hållet tillintetgöras genom ungdomens undervisning och uppfostran, och barnens späda och böjliga sinnen bli angripna af uselhet och förskämda genom dessa förderfliga irrläror. — I sjelfva verket skola alla de, som AAAO

31 december 1864, sida 2

Thumbnail