Göteborgsposten – 30 december 1864, sida 2

följa. Men o! hvilken förfäran, hvilken förskräckelse jag tycktes erfara, då jag såg mig om på andra sidan dörren! Det var en fullkomligt öfvernaturlig förfäran, en sådan som vi aldrig kunna erfara i lifvet. Jag tyckte att Clarice gick ut före mig, tvungen dertill af någou, liksom hon tvang mig att gå. Det var som om jag skulle velat offra mitt lif, för att slippa att se, men jag tänkte dock ej på något motstånd. Utanför stod väntande på henne — — Ah! skrek Laura, hvars nerver skakats af den vidskepliga förskräckelse som denna berättelse uppväckt. Se på Judith! Jane lUlef bestört öfver afbrottet och såg sig om. Judiths ansigte var blåhvitt. Hon framstammade en ursäkt, — Jag är inte sjuk, mitt herrskap, men jag blir så uppskrämd när jag hör sådana drömmar. Lady Jane fortfor: — Utanför väntade på Clarice den person hon tycktes ha uppgifvit såsom den der hindrat henne från att säga till oss — den som var för snabb. Det var mr Carlton. Han såg skarpt på henne, och hans utsträckta hand vinkade henne att gå någonstädes långt borta, der det var mörkt. Jag mins icke mer -jag vaknade med förfäran, med fasa — med en fasa sådan som, jag försäkrar dig det, Laura, vi aldrig i lifvet erfara utom i drömmen. Och dock hade jag nog sans att icke skrika; pappa var då på bättringsvägen efter en giktattack, och jag ville ej väcka menniskorna i huset och oroa honom. Jag drog täcket öfver mitt hufvud, och jag tror att en hel timma förflöt