Göteborgsposten – 29 december 1864, sida 3

ISCCISCI, SVA UIIAI 114111— 74 lätvande i många år, några säga tusende, stör! ir, att han vid afrättningen af en mördare, om, m vägrade emottaga kyrkans tröst, utropamak : Se der en själ, som far till helvetet!, af b lunda begränsande kyrkans makt. Denna vårighet har likväl nu blifvit öfvervunnen, sh Djefvulens advokater löpa fara att bli agna på alla punkter. Det är emellertid ett ort antal som kommer att kanoniseras på en ång, men hushållningsskäl fordra denna samanslagning. En salighetsförklaring kostar ej indre än från 12 till 15,000 seudi och en anonisering hela 100,000 scudi, så att det är impligast att slå dem tillsammans och såluna fördela omkostnaderna. Penningarne konibneras af religiösa kårer eller individer, och ågra smärre summor ha för ändamålet redan etalts. Detta användande af kapitalerna är mellertid enligt Kyrkans sätt att se icke dåigt hvarken ur religiös eller finansiel synjunkt. Fanatismen näres och ökas genom vwarje helgonskrin och den blinda religionsifdrns gåfvor äro talrika. Exempel derpå omalas såsom nyligen timade i trakten af Rom. Jag minnes icke, skrisver en korresp. på hvilken plats det var som madonnan först började blinka, men resultatet var att spekuationen lyckades så, att sistl. år madonnan af Subiaco började en vacker dag att blinka af sympati. Resultaterna af denna vidskepelse äro fanatism utan gränsor, ett lysande altare, gyllene ornamenter och marmor, cum multis aliis ete. Man kan väl då tänka sig, hvilka nya fordringar som skola göras på katolicismens tro, vidskepelse och frikostighet af 25 nya helgonskrin! Den nu under kommande året väntade påfliga demonstrationen är emellertid anmärkningsvärd, emedan den på samma gång är en appell till hela den katolska verlden och ett försök att bibehålla kyrkans makt genom samma medel, som brukats under de sista tusende åren. Under det hela verlden skrider tramåt, förblir Rom stationärt, tablerna upptagas med den aktning, som egnades väl autenticerade fakta; såsom oxar talade i det gamla Rom, blinka madonnor i det moderna Rom, och nu skola fem och tjugo nya helgon tillläggas den redan öfverfyllda kalendern. Om det är på det sättet påfvedömet vill bevisa och ådagalägga rätten i sin tillvaro som verldslig makt, måste det vara slaget med blindhet, ty — historien bevisar det — ljuset tränger alltid till sist in äfven i vidskepelsens och Jördomarnes mörkaste och unknaste hvalt, ur hvilka forskningen och det allvarliga sanningssökandet äfven skall till sist genom sin lutstrålande värme fördrifva fuktens miasma soch mögel. I det tal, hvarmed Spaniens drottning helssade sin cortesförsamling, yttrade hon hufvudsakligen detta: Förhållandet till utländska I makter är fortfarande godt, förutom det till Peru, hvars regering skall komma till den sörvertygelse att rätten är på vår sida. Vi hoppas, att ett fullkomligt godt förhållande t oss emellan snart skall återställas utan någon kränkning för vår ära. — Kejsar Maximilians tronbestigning i Mexico är början till en ny wra. De amerikanska republikerna skola se, i att Spaniens sympatier icke ha att göra medl; några äregiriga planer. Italiens angelägenheter äro på grund at nyare diplomatiska kombinationer ännu sväfvande. Då de kommit till ett stadgadt och definitivt tillstånd, skall min regering betrakta dem så som klokheten kräfver, utan att eftergifva något af den högaktning och barnsliga kärlek, Spanien såsom katolsk nation hyser för påfven. Regeringen skall för cortes framlägga en med författningen i öfverensstämmelse stående presslag. — På ett annat ställe i talet heter det: Jag ser mig nödsakad här uttala, att monarkiens allmänna tillstånd, i hela dess omfång betraktadt, icke är särdeles tillfredsställande. För att afhjelpa olägenheterna, skall jag framlägga ett lagförslag af stor vigt. — Tidn. Epoca menar, att denna punkt säkerligen afser San ders lemi föru serv vete ners såds och beti i ös täc! olynes orig 20, räk far san 20, tig 19, ton be: tor hat 3,1 ste rn. Domingo. Samma blad anser upptagande af h ett lån oundvikligt och nödvändigt. I Tyskland är som vanligt på sista tiden allt huller om buller. Österrike drifver fortfarande intrigspel med mellanstaterna och låter nu sina officiösa organer trumpeta ut, att det är stämdt för hertigdömenas ötverlemnande åt augustenborgaren, såsom den hvilken af alla pretendenterna har de mest berättigade anspråken. I sjelfva verket spela dock helt säkert de båda tyska stormakterna under samma täcke. Mellanstaterna söka såfängt att frigöra sig från den qväfvande tryckning, men kunna ej komma till någon enighet. Visserligen berättas det, att sachsiska och bayerska premierministrarne v. Beust och v. der Pfordten haft en längre sammankomst i Bamberg; huruvida någon bestämd plan der uppgjorts, torde dock ännu vara okändt. Emellertid skall preussiska regeringen ha i Wien förklarat det ändamålsenligt, om augustenborgaren tvangs att lemna IIolstein, på hvilken åsigt wienerkabinettet dock icke kunde et me