Göteborgsposten – 29 december 1864, sida 1

—————————7—7—72 ergs hotell taga den sig allt mor hopando olkmassan i förnämt betraktande. Åndtligen öres på afständ tonerna från Andra gardets nusik: Framåt marsch! Se der kommer pa:aden!, men Protetens musik är ej populär ängre, nej tacka vet jag soldatmarschen ur ;Faust, det är melodi det, den gnola alla nenniskor på. Se hvilket talrikt avantgarde ut uppspelta drängoch lärgossar och masar ch kullor sedan! Tambour-majorn svänger sin taf när paraden viker af vid Operahuset, vakten vid Gustaf Adolfs torg går i gevär, den skyllrar — åh! hvad det är e-trisfligt, ja riktigt ögtidligt. Sträckta marschera gardis-karlarne, musiken hörs nu blott på afstånd, och så har vår slanerande vän lika tråkigt igen. ifter den starka promenaden kan en midlag smaka bra och man diverterar sig för några riksdaler hos hr Cadier på Rydberg, man säger åt den originelle uppassaren att arrangera en liten middag efter egen smak mot så och så många riksdaler, att det ser riktigt ut som om middagen varit beställd på förhand — gentilt ska det vara! Men så kommer hela långa eftermiddagen, hvad skall man taga sig till? Inga spektakler, åtminstone på teatrarne; återstår således blott Veronis ballettsällskap, med hvilket nationalsångarne associerat sig och Valhalla-konserten, begge a 50 öre, ty på det senare stället är priset dubbelt så högt som på hvardagarne, men så är repertoiren dubbelt så stor och hr Philippe dubbelt så rolig. Jag kommer härvid ovilkorligt att tänka på afl. justitieombudsmannen W ester, den hederlige, glade mannen, som aldrig gick på någon konstberidare-representation annat än om söndagarne, af det skäl, att då uppträdde fyra clowns — om hvardagarne bara två — och så smittande skrattsalvorna från tredje raden voro sedan, ja, vid åhörande af dessa råkade Wester i den mest uppsluppet glada sinnesstämning. I dag ha vi Annandagen, då finnas åtminstone resurser, då vet man hvar man skall göra af sig på aftonen, alla teatrar spela, förlustelser af hvarjehanda slag erbjudas, julpengar har man sått lite hvar, hvarför ej lefva då! ivillars dragoner och Anna Lisa, Möelange och Picolet och maskeraden, Grand Bal par et masque, hos seltersvattenfabrikanten De la Croix, och Panoramor och Stercoramer, der hvarje besökande får en liten present, och Artilierist-teatern och Gardesteatern och hr Appelboms sällskap —ja, vill man med sådana resurser ej njuta af detta lifvet, så kan man just sitta der och ha tråkigt. Nyheter? frågar ni. Ja, nog finnas sådana, men hvarför störa er julglädje med ledsamma saker, om hr Holms stoppning, om Tanto sockerbruks dito, om jernvägstrainen vid Sandsjö, som ej stoppade i tid — om alla dessa ledsamheter blir nog skrifvet mig förutan. Något särskildt nytt kan ni ej begära skall tilldraga sig i julhelgen, då folket minsann har annat att tänka på än att arrangera om tilldragelser, som kunna passa för en kor respondent. Snart inträder ett nytt år iger och jag begagnar tillfället att tacka för de som förflutit samt för det öfverseende mar skankt mina epistlar — jag vill så gerna in billa mig det — och glad åt att ett sådan öfverseende blifvit mig till del, skyndar jag teckna, liksom så många gånger förut,