Göteborgsposten – 29 december 1864, sida 1

E —— — —— Bref från Stockholm. L (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Stockholm, Annandag Jul. Nej, inte så mycket som ett korn snö, n gång! Jo, det ärsjust en treflig jul, när icke ; n bjellra höres, ej en enda släde med frutande springare och fladdrande slädnät sar senom gatorna! Erkänn att utan dessa accesoirer man ej kan anse sig hafva julat. Emelertid har jag ändå tyckt att det har varit åtninstone aldrig så litet julaktigt derigenom, tt i anseende till min höga position inom det Stockholmska samhället — er korrespondent vor nemligen 4 trappor upp och har således mn ypperlig utsigt öfver en mängd at hustak — jag ville säga: att det lilla julaktiga som örekommit varit den rika rimfrost, som de senaste nätterna skänkt oss och som på sit sätt sått ersätta de hvita drifvorna — man skall dock bo så högt som undertecknad för ut ha kunnat riktigt uppsatta denna lilla ersättning. De som bo en trappa upp ha ej haft ens en aning om tillvaron at detta glädjande fenomen — det bör således vara klart hvilken fördel de 4 trapporna erbjuda framför den enda trappan, och så betydligt närmare man är himmelen sedan! Men återvändom från himmelsregionerna till terra firma, Drätselkommissionens trottoirer af fältsten, tuktad at fångarne på Långholmen. Sådant lif här var kring 8-tiden på Julafton, hvilket hvimmel af julklappsköpare som till sista stunden uppskjutit med sin, handel, hvilken ström in och ur butikerna, hvilka välljud, frampinade ur barntrumpeters, accordions och lergökars musikaliska innandelar! Åh! man kan mista hörseln för mindre än så. Åt skiljda häll rusade köpare med sina dyrbara bördor från Begats Magasin Frangais, från Westerdahls barnleksaks-magasin, från Kobbs söners, från Marcus eleganta butiker — det är inte värdt att med ett ord nämna Lejorna, som naturligtvis släppte till lejonparten at dessa makalösa presenter, så ytterst billiga att man skulle tro tillverka: ren ha stulit materialierna — men konkursauktionerna i Hamburg gifva förklaring på denna för många olösbara prisgåta. Juldagen anses vara den tråkigaste af alla helgdagar för dem, hvilka ej ha familjer att tillgå — det kan vara så lagom roligt inom familjer för resten, oss emellan sagdt. Men det är ej om familjelifvet på Juldagen jag ville tala, utan om ut-litvet på denna dag. Det är då för väl att vaktparaden, isynnerhet väntan på detta dagligdags återkommande evenement, bidrager att rycka den svartklädde flanören från att bli alldeles durch-genomledsen. Väntan på vaktparaden blifver honom aldrig för lång, han slår sina otaliga slag på Norrbro, mönstrande de damer, som vid 11-tiden — det är så bra att slippa rusa uti otid till Herrans hus — trippa åstad till Hofförsamlingens gudstjenst i Hofkapellet, höll jag på att säga, nej jag menar Slottskapellet, der den söte kongl. hofpredikanten X. messar så vackert, med fördel användande sin redan i Upsala starkt medtagna tenor. I Slottskapellet får man dessutom se hela kongl. familjen, utom enkedrotcningen, och det är så behagligt att få en stund i ro och andakt frukta Gud och ära konungen. Flanören går naturligtvis på en stund in i kapellet och är han riktigt devouerad slinker han af till Katolska kyrkan vid Norra Smedjegatan för att se på enkedrottningen der hon sitter i sin biktstol, han lyssnar till hr Wincklers orgelmusik, de bakom gallret sittande sångerskornas friska röster, med välbehag inandas han dofterna från de svängande rökelsekaren, vid utgåendet finner han det så pikant att helt lätt doppa fingrarne i vigvattens-kärlet — och så är då klockan nära 1. Ingenting hindrar honom nu från att utanför Ryd