Göteborgsposten – 28 december 1864, sida 1

en angenämare promenad, när ni går hem, miss Stiffing. — Ni måste vara ert dumhufvud, om ni kan önska det, genmälte miss Stiffing. Regnar och snöar det icke så, att det blir fasligare i stället för angenämare. Den unga flickan gick hem så fort som omständigheterna och hennes skor medgåfvo. Lady Laura väntade på henne i sitt toilettrum, väntade otåligt, som man lätt kunde märka. Hvilket förslag hvälsdes i hennes själ och kom kinderna att rodna och gjorde blicken så orolig? Var det möjligt, att dessa yttre tecken till sinnesrörelse vållades deraf att hon förlagt en nyckel? — och nyckeln till ett skåp, der ej något, som hon för tillfället behöfde förvarades. — Hvad du har varit länge borta, Stiffing! sade hon, när kammarjungfrun kom in. — Länge, mylady! sade Stiffing, hvars sätt och röst alltid voro ödmjuka i Lauras närvaro, huru annorlunda de än voro eljest. Jag gick så fort som regnet och snöslasket tillät mig, och detta är hvad White skickat. Skall jag nu öppna skåpet, mylady. — Nej, svarade lady Laura skarpt. Det är tid för mitt portvinsgelå. Stiffing gick ned, mumlande något om kapris, och kom tillbaka med en hög mörkt gel på ett vackert glasfat, en glastallrik och en thsked. Då hon satte detta på bordet framför sin fru som låg på soffan, såg lady Laura på henne och sade: — Jag kan icke begripa, hur du kunnat vara så vårdslös och förlägga nyckeln.