Göteborgsposten – 27 december 1864, sida 2

fing. Hon har inte mer undscende än en uggla — mylady menar jag. Tänk bara, hon har skickat mig ut på de fasliga gatorna med mina tunna skor. — Kunde ni inte tagit kängor på er? frågade smeden snusförnuftigt. — Nej, det kunde jag inte. När man klädt sig för aftonen, är det inte roligt att besvära sig med att vexla skor och kängor. Och ni, White, hvarför har ni inte gas i er bod som andra kristna menniskor? -Jag har inte råd till det, miss Stiffing. Och jag arbetar merändels i rummet åt gården vid ljus; boden är så fasligt kall om vintern. Hvad kan jag tjena er med, miss? — Jag vill ha en dyrk. — En dyrk! upprepade smeden. — Ja, är det så besynnerligt, att jag vill ha en dyrk? — Hvad skall den vara till? frågade han och ref sig i håret och sökte erinra sig, om lagen tillät att utlemna dyrkar åt tjenstefolk. — Jo, mylady skall ha den, om ni prompt vill ha reda på saken. Hon har blifvit af med nyckeln till det stora skåpet, som står i en nisch i sängkammaren. Hvar är nyckeln till skåpet! säger hon till mig i eftermiddag Mylady, den är i nyckelhålet, säger jag, Det är den intet, säger hon, gå och se efter. Och då kom jag ihåg, att jag lagt nyckeln i nyckelkorgen i går morse. Jag sa henne det, men hon har sjelf blifvit af med den. (Forts.)