Göteborgsposten – 27 december 1864, sida 2

VU 181. Fran Utlandet. Det gör betraktaren godt att, midtunder den småsinnade och qväfvande reaktion som annars möter hans blickar öfverallt inom Enropa i dessa dagar, skåda den frihetsentusiasm, som hos Italiens folk lägger sig i dagen genom dess lugna förtröstan och dess frimodiga framåtskridande på sin väg, som är hela den italienska halföns enande och alla dess delars åtnjutande af frihetens goda. När man tänker på Venedig, der palatserna falla i ruiner det ena efter det andra, eller på Rom, som under en stor del af året ligger öde och tolktomt, samt jemför dessa båda städers öde med andras i konungariket Italien, då måste man jubla öfver friheten och erkänna de stora företräden hon skänker äfven i materielt hänseende. I Neapel stiger handeln ofantligt och utvecklingen är påtaglig genom de nya och stora stadsdelar, som anläggas. I Bologna bygger man äfven raskt. I Florens undanrödjer man, för att skaffa staden luft, de gamla befästningarne och man kan lätt tänka sig, hvilken utvidgning denna stad skall få till våren, då kanske 30,000 menniskor skola dit invandra; Livorno, hvars hamn vinner mycket genom hufvudstadens förflyttning till Florens, är redan stadt i en utveckling och visar en byggnadsifver, som nästan kan kallas feberaktig; i Genua anlägger man en del alldeles nya gator och bygger de nya husen i en forntiden värdig stil; fastän örlogsflottan förflyttats till Spezzia, har likväl Genuas hamn förblifvit otillräcklig och måste utvidgas; om Milano torde det vara tillräckligt nämna, att befolkningen derstädes, törstäderna inberäknade, från år 1859 ökats med 80,000 menniskor. Medan Italien har denna glädjande syn inom sig, vinner det alltjemt renegater i de kretsar, som hittills varit mot det fientligast. Hennes katolska majestät drottning Isabella af Spanien har tillochmed måst gifva vika för påtryckningar och i ett nyligen hållet trontal förklarat sig snart skola erkänna Italien. I sjelfva Rom tilltager i styrka det parti, som sträfvar efter att åstadkomma försoning mellan påfvedömet och Italien. Den påfliga regeringen sträfvar med seg envishet emot, men med hvarje dag märker den alltmera ohållbarheten i sin ställning, och hvad skall dess mening vara, då franska truppernas aftåg börjar? En af de kyrkans stordignitärer, hvilka en längre tid arbetat på denna försoning, kardinal dAndrea, har på gjord vink måst lemna Rom och begifvit sig i hemlig landsflykt till Neapel, der han dock mottager de medlemmar af presterskapet som med honom öfverensstämma och derifrån han utöfvar ett ej ringa maktinflytande på personer och förhållanden i Rom. Inom deputerade kammaren har väckts förslag om dödsstraffets afskaffande. Ett telegram från Rom meddelar, att påfven låtit expediera en encyclica, hvari de s. k. moderna irrlärorna fördömes. Redan då de många prelater befunno sig i Rom, hvilka samlats dit för kanonisering af de japanska martyrerna för någon tid sedan, var det ämnadt att en encyclica af dylikt innehåll skulle utfärdas, ehuru deraf då blet intet, emedan en del biskopar uttalade sig emot ändamålsenligheten i ett dylikt steg. Den nu expedierade encyclican är undertecknad af påfven d. 8 sept, årsdagen af proklamerandet af dogmen om den obefläckade aflelsen. En komit af teologer under presidium af kardinal Calerini hade uppdragits att uppsätta densamma och förslaget blef meddeladt åt katolska kyrkans notablaste biskopar, för att erhålla deras godkännande. Det skall bli af intresse att få del at denna säkerligen strängt ortodoxa och högkatolska skrifvelse. 200 polska prester ha som politiska flyktingar anländt till Rom. Konungariket Italien har i den stora skuldboken inskrifvit den ofantliga summan af 4 milliarder 145 millioner 630,160 lires. Från Neapel skrifves d. 17 dec.: En förfärlig storm rasar sedan fem dagar härstädes. Väderprofeten Mathieu de la Dromees anhängare gnugga händerna, ty hans förutsägelser om oväder i Medelhafvet ha till punkt och AA2A ——