Göteborgsposten – 27 december 1864, sida 1

— Du maste tala ut, Judith, sade lady Jane. Hvem tycker du barnet är likt? Ur Carlton, svarade Judith med lag röst. Lady Jane blef mållös. Det var langtifrån, det svar. hon väntade, ty hon hade ansett Tauras tanka för en tom inbillning. En triumferande blick ljungade från Lauras ögon och vissa okloka ord gingo öfver hennes läppar. Judiths yttrande förekom henne som en sa fullkomlig bekräftelse af hennes misstankar, att hon ansåg mr Carltons skuld bevisad. Hon sjönk åter ned pa stolen, kämpande mot den svartsjukans förbittring. som kom hennes hjerta att slå häftigt och hennes barm att hälvas. Jane ansåg hennes misstanka orimlig, ytterst orimlig, om än barnet räkade vara likt mr Carlton. Hon vände sig till Judith. Som redan sa mycket sagts i dennas närvaro, ansag hon det bäst alt säga mer. — Vi hade en syster, som har försvunnit; Judith, du har hört mig en gang förut tals om henne. Vi ha aldrig hört något från henne, men jug har nyligen fatt veta nagot, som ger mig anledning alt antaga, att hon gift sig. Jag tycker, att det lilla barnet i Tuppers hus är mycket likt henne, ovch jag kan icke förjaga den tanken, att det är hennes barn. Laura, inser du icke möjligheten deraf? Clarice har kanske rest utrikes med sin man och lemnat barnet att födas upp åt någon här i landet. Judiths bleka ansigte rodnade denna gång, och hon sade: — Hvilket namn sade ni, mylady? Clarice? 5 1