Göteborgsposten – 27 december 1864, sida 1

— — gick hon fram och tillbaka genom rummet i stark sinnesrörelse. — Det barnet Clarices! Fy, Jane! Det barnet är — är — ja, jag vill tala ut! Det barnet är mr Carltons. Jane satt förstummad och häpen öfver hennes häftighet och hennes ord. Mr Carltons! Nej, Laura, jag har skäl att säga sy! och icke du. Hur kan en sadan tanke falla dig in? Laura upprepade sitt påstående tio ganger häftigare och ifrigare än förut. Hon var midt i sin mot mr Curlton och måännerna i allmänhet riktade tirad, när Judith kom in. Laura, som var lika oförmögen att styra sig, da hon blef häftig, som hennes far varit, tog henne i armen. — Du känner barnet i Tuppers hus, Judith? Jag har hört, att lady Jane skickat dig dit. Hvem är han lik? Judith blef bestört. Hon försökte svara undvikande. Lady Laura skakade henne i armen. — Mylady, man vet, att man inte kan döma något efter likheter; två menniskor, som aldrig varit nära hvarandra kunna vara lika. — Det förstås, svarade lady Laura sarkastiskt. Vill du tala, Judith? — Och stundom äro de det, tillade Jane fullkomligt lugnt. En likhet ensam bevisar ingenting. Men det är bäst, att du talar ut genast, Judith. — Mitt herrskap, den likhet ni såg, måste berott på slumpen, sade Judith ännu undvikande att svara direkt Den existerar kanske bara i min inbillning. Laura stampade i golfvet.