Göteborgsposten – 17 december 1864, sida 1

les om den eller de hvilka låta fortskassa sin stofthyddor i deras sordon råka till att ha en något främmande yta eller med andra ord kunna tagas för resände. Flersaldiga exempel härpå skulle kunna anföras, men som dessa troligen skulle ega föga eller intet intresse för våra läsare och läsarinnor, inskränka vi oss till att pro primo uppmana hrr droskinrättningsföreståndare till att hålla sina och allmänhetens tjensteandar i tukt och herrans förmaning och pro secundo hvar och en trafikerande att icke låta imponera på sig af de ofta allting utom höfligt framställda motiverna för dylika prejningstörsök. Nog har man hört talas om många olika slag af fördettingar, mon det mest originela begagnande af denna qvasi-titel torde likväl vara Nordens trollqvinnas, som titulerar sig för t. d. Simonetta Schenström — från Danmark. Under det att detta storartade fruntimmer sålunda gasterar i en landsortsstad, upptråder i en annan hr Schenström sjelf med en annan lika vidunderligt utrustad dam, hvilken han sjelf, den oförliknelige artisten och ännu oförlikneligare skrifiställaren, titulerar för den enda äkta och veritabla fru Schenström. Undras nu huru länge denna skall stå sig och när hon i sin tur skall bli degraderad till fördetting samt om vi icke till slut få lika många underbara fruar Schenström i Sverige som det finnes Farinor i Köln. Efter vi äro i farten med att tala om konstens utötvare i landsorten, så se här för roskull ett stycke recension öfver en här icke obekant stor skådespelare, som för närvarande uppehåller sig i en at städerna på vestra kusten. Tillaesist gafs en slut-tablå, föreställande Svea och konung Carl 15:de, som lagerkrönes af Segrens genius, under det att Historiens och Fredens genier knäböja vid deras fötter. Den var väl lyckad och gjorde effekt. I imitationen af Carl 15:s personlighet hade hr Michal lyckats att maskera sig så väl, att H. M:t, om han varit närvarande, säkerligen skulle funnit sig stolt öfver sitt alter ego. Vi föreställa oss att H. M:t skulle kännt sig ungefär lika smickrad som Gustaf Wasa skulle ha blifvit det om han stigit upp ur sin graf och fått se sig återspeglad på scenen, i ord och åthäfvor lika gudomligt utförd och framställd af samme direktör, hvilken tyckes ha en viss svaghet för att, om äfven endast för en stund, få passera för en af jordens mäktige.