Göteborgsposten – 17 december 1864, sida 1

tående medlemmar utlyst ett sammanträde å Iandelsbörsen i och för öfverläggningar an;3ående det tillstundande kompletieringsvalet ill stadsfullmäktige. Det var således ett valnöte och det var med verkligt nöje man såg tt till detta ett stort antal af stadens röstgande innevånare hade infunnit sig. Allting slopp också under lugn och med den ordning som så fördelaktigt utmärker vårt samhälle, ch om några parti-intressen förefunnos, så gäfvo de sig, åtminstone icke luft i sådana opassande och anstötliga excesser, som efter hvad man vet föregått på ett dylikt valmöte vid hildningens högsäte i lärdomens och ljusets stad. Skada endast att intresset under förhandlingarnes lopp något tycktes svalna, ithy att at de till ett antal at 100 å 150 personer uppgående, som vid sammanträdets början infunnit sig endast 57 vid dess slut hade afgilvit sina voteringssedlar. De öfriga hade, som man mera uttrycksfullt än just vackert säger, drupit af. 1 Tisdags, på Luciadagen, försiggick sjeltva valet, hvars resultat, etter ett väldigt adderande och dividerande, i går ändtligen blifvit för allmänheten bekant. A Samma dag på aftonen hade Nya Sällskapet en sammankomst, hvilken i så måtto torde kunna anses betydelsefull, som man vid densamma tycktes på allvar vilja tästa sig vid en bestämd lokal. Vi återkomma i sinom tid till detta och dermed sammanhängande ämnen. Veckan har tör öfrigt bjudit på 2:ne musikaliska tillställningar af utmärktare och ovanligare beskaffenhet, neml. Amatörernas sångförenings och sällskapet P. B:s soiröer. Båda dessa muntrationer kunna naturligen icke komma under granskning af den offentliga kritiken, men så mycket torde man kunna tala om, att de lifliga applåderna vid bådadera tillkännagifvit publikens synnerliga belåtenhet. Vid det sistnämnda tilltället voro applåderna icke minst ihållande, och kan detta anses så mycket mera märkvärdigt som samtlige her rarne dock för aftonen lagt band på sig. En insändare, den der tecknar sig med följande kollektiva signatur: Borgaren och Adelsmannen samt Damer och IIusarer, bar tillställt oss en satirisk Invitation till Gatuoch Vägtörvaltningen, hvilken dock är tör vidlyftig (invitationen, icke förvaltningen ), att kunna i sin helhet intagas. Den utgör egentligen en humoristisk jeremiad öfver den i Östra Haga belägna Husargatans jemmerliga beskaffenhet och slutar med följande mustiga strofer: Det lärer svårligen kunna förnekas, att ju icke Husargatan innehar rang af hufvudgata, ej blott tillfölje af sitt närvarande skick, hvarigenom en oförsigvig trafikant helt ofrivilligt kan komma att stå på hufvudet, utan fastmera derföre att den leder till en folkrik landsbygd, till helsobringande badoch flitigt anlitade mjölkställen, samt för öfrigt, som man vet, till åtskilliga villor, som i Slotts-skogen ega sin tillvaro och specielt till den säregna, till hvilken för något år sedan -den trötte vandraren inbjöds att hämta näring af Sexor (förmodligen också för att jouera af Elfvor och åt bFemmor säga ett innerligt Lebewohl!). Summan af saken är dock den, att Husargatan, från alla sidor taget, är i behof af ett bättre underhåll, än det som tills dato blifvit den beskärd, och det är ej heller tu val om att ju icke dess bredd berättigar den till anspråk på ett par anspråkslösa trottoarer, tjenliga till att befrämja snygghet och beqvämlighet för anspråkslösa fotgängare. Fördenskull välkomna go herrar! Mätte er snara ankomst uppenbara sig stenrik och åt oftaberörde gata med frikostig hand skänka en yta, hygglig att skåda, angenäm att beträda! Ötaliga röster, och deribland äfven vår, ha höjt sig emot den stackars vattenståndaren på Gustaf Adolfs torg. Dessa röster ha trängt anda upp i stadsfullmäktiges rådsal och som vi veta har vat:enledningsdirektionen numera tått i uppdrag att söka bringa saken på det klara. Men under det man så sökt och i det närmaste lyckats att prata omkull den ene brodren, står den andre fullt ut lika skröplig och eländig, om än icke lika tydligt lutande mot grafvens (här vestra hamnkanalens) brädd. Vi mena vattenståndaren vid Domkyrkan. Det är möjligt att äfven han iunga dar varit prydlig att se uppå, att han i likhet med sin broder på gamla dagar tallit vår store Fogolborg i smaken (efter hvad en stadsfullmäktig vi ett sammanträde ville låta påskina), det är ätven möjligt att han fullkomligt harmonierar med det mera åldriga än vördnadsbjudande templet framför honom — men enligt nutidens Ismak är han ingalunda hvarken vacker eller prydlig och den tid torde väl icke heller vara långt aflägsen, då äfven hans to be or not to be kommer att bli föremål för vederbörandes funderingar. Det vackraste af Hela monumentet är det som minst faller i ögonen, nemligen den i all sin okonstlade enkelhet tilltålande inskrift, som finnes inristad i en åå detsamma befintlig stentafla. Bokstäfverna ha troligen i tidernas början varit förgylda, mon äro nu knappast skönjbara för andra än sornI forskare och — krönikeskrifvare. Inskriften lyder så här: När dig lekamlig törst, Till jordiskt vatten drifver, Låt själen njuta det, Som lifsens källa gifver. Det ena har du här, i Sök templet som der står Att blifva undervist Hur du det andra får! are Ö an oc . mm oo an 2 1..1 2— —— — — — — — —