Göteborgsposten – 13 december 1864, sida 2

ter inkomsterna. Den satsen, att statens högre in tressen skola fordra ett omvändt handlingssättä, må ste bortfalla; ty statsborgarenas välfärd är säkerlige ett af de högsta intressen, och staten är icke ett ak tiebolag utan en oupplöslig förening. Sjelfbedräge riets och fantasiens tid år förbi, och vi kunna ej län gre låta oss tillfredsställas med blötta löften för fram tiden. Ingen räddning är möjlig, utan att vi klar se situationens beskaffenhet och på allvar besluta at vända om (starkt bifall). Den sats i sitt tal, hvarmed krigsministeri v. Franck antydde möjligheten af ett krig löd så: iden patriotiska armsen skall söka at med ränta återbetala de tunga finansiela upp offringar, som göras för dess hållande i strid. färdigt skick, i händelse ett måhända icke så aflägset angrepp mot Österrikes integritet skulle följa. be sjeltständiga wienertidningarne föra ett häftigt språk mot Ryssland, under det regeringen närmar sig den ryske kolossen, ett nytt fält för oppositionen! Die neue freie Presse säger: Berättelser från konungariket Polen meddela oss utförliga detaljer angående utförandet af den kejserl. vkas, som förordnade klostrens stängande och indragning af deras gods. Då kejsar Nicolaus började Lithauens ochismatiscring (omvändelse från romersk-katolska till grekiska kyrkan) med upphäfvandet af ett nunnekloster i Wilna, ljöd ett högt skri af harm genom hela Europa. Nu utföres en våldshandling af helt annat och mycket mera omfattande slag: i dag nedslår Ryssland i Polen ej blott ett uppror, utan företager det förskräckliga arbetet, att helt och hållet tillintetgöra ett folk som nation, att genom skolundervisningen göra det ryskt och genom förföljelse mot dess religiösa institutioner schismatiskt (grekiskt). Om Ryssland ej ginge planmessigt ut på att i Polen utöda katolicismen och sätta (grekiska) ortodoxien i dess ställe, behöfdes inga vidare förtrycksåtgärder. Men tillfället var för gynsamt, att rödja väg för schismen (grekiska konfessionen) mot vestern, och så begagnades klostrens deltagande i upproret som en välkommen förevänning till landets russificering. Detta är det egentliga motivet för klostrens indragning. Kejsarinnan sysselsätter sig nu ifrigt med inhemtande af fullständig kännedom i ungerska språket. Österrike är nu föremål för de bittraste utfall i tyska Mellanstaternas tidningar, hvilska bittert håna det för dess trolöshet att öfvergitva dem och i stället sluta sig till Bismarck. Ett dylikt blad yttrar följande för Österrike ganska behjertansvärda ord: Vi minnas ännu väl, huru de officiösa wienertidningarne, då ockupationsfrågan för några veckor sedan dök upp, högt och heligt försäkrade, att Österrike i denna sak skulle stå oryggligt vid förbundets sida och icke låta exekutionstrupperna drifvas ut ur Holstein. Och nu? Nu har det, utan solidaritet med Preussen, men i faktisk samverkan med detsamma, manövrerat dem ut ur hertigdömena, men i ersättning lofvat oss, att det skall anse bevarandet af förbundets rätt och intresse vid arfsföljdsfrågans afgörande som sin uppgift. Österrike skall uppfylla denna uppgift på samma sätt, som det uppfyllt den föregående. Visserligen tyckes det som att Österrike haft andra föresatser, då det låtit grefve Mensdorff träda i stället för grefve Rechberg. Derpå antydde de officiösa meddelandena, och utan denna förutsättning hade äfven hela ministerskiftet varit meningslöst. Men ett par raska schackdrag af hr v. Bismarck voro tillräckliga att förjaga de svaga föresatserna och åter drifva det österrikiska kabinettet in på det utslitna Rechbergska spåret. En förändring har dock senare inträdt, och en vinst har dock grefve Mensdorffs korta verksamhet bragt Österrike: till Mellanstatsbefolkningarnes hat, som Rechbergska politiken framkallat är nu fogadt deras grundliga förakt. I Enotand tillväxer ansenligt klostrens antal. I dessa dagar har kardinal Wiseman i Highgate-Rise, i norra delen af London, med öfliga högtidligheter invigt ett nytt nunnekloster. hvilket byggts nästan uteslutande på londonerkatolikernas bekostnad. Klostret heter Uharlton House. Den radikale parlamentsledamoten Wiliams har aflidit. Franz Mäller angass som mr Briggs mörlare förnämligast af droskkusken Matthews, vilken nu tillerkänts rätt att lyfta den härför utsatta belöningen af 300 p. sterl. Men Nathews har sedan någon tid suttit på gäldstusan för en skuld å 200 pund. Han är dessitom bortskyldig något öfver 300 p. sterl. till, ch hafva nu hans fordringsegare kastat sig fver de honom tillerkända 300 p. sterl. Inför rätten är ett märkligt mål före. Aolf Björnsen (norrman eller dansk ?) var anre styrman på ett fartyg, som d. 7 sistl. maj ick från London till Hongkong. Om natten 21 juni (fartyget var då vid kusten af Söra Amerika, fem eller sex dagsresor från ernambucco) tillkom första vakten Björnsen, ch förste styrmannen, Peterson, efter hvilken ans vakt kom, gick ned kl. 8, lemnande B. var på däck. Omkring kl. 9 stördes förste syrmannen i sin sömn af något buller; an skyndade upp och såg nu B. stå i kapteens hytt med en pistol i hand, hvilken han ktade mot Petersons hufvud, men den klicade lyckligtvis, och Peterson rusade upp på ick. Han följdes snart af Björnsen, som börde gå upp och ned på däck i ett mycket pprördt tillstånd, besvarande besättningens ågor dermed att kaptenen sökt sticka ihjäl nom. Kaptenen kom snart upp och ropade: Hvar är andre styrman? han j icke bundit mom?., hvarpå Björnsen plötsligt sprang am, riktade sin pistol mot kaptenen och sköt nom. Hela besättningen tyckes härvid ha rlamats af fasa. Fången gick straxt derefr ned, och besättningen hörde honom ladda jutvapen, men ingen vågade följa honom, ty