Göteborgsposten – 6 december 1864, sida 1

för bestämda tid och vid den för uraktlåten shet deraf saststälda påföljd upprättas och til kollegium insändas, åtföljdt, på sätt genon skgl. brefvet d. 16 Febr. 1849 och bergskol legii derpå grundade cirkulärbref till magi straterna d. 26 Mars samma år blifvit förord nadt, af intyg om vägråkenskapernas gransk ning och utdragets riktighet; och har K. M: anbefaldt kommerskollegium att genom cirku lärbref härom vederbörande magistrater för ständiga. Christina Nilsson. Wexjö-Bladet in nehåller i sitt senaste n:o följande lesnadsteck. ning öfver vår unga ryktbara landsmaninna mil Christina Nilsson. Fodd d. 20 Augusti 1843 inom Wederslöss den tiden till äldste lektorn vid Wexjö gymnasium anslagna prebendepastorat, flyttade den nioåriga Christina är 1852 med sina ännu lesvande föräldrar, arbetskarlen. numera inhysesmannen Jonas Nilsson och dess hustru Stina Kajsa Månsdotter, till Skatelöfs församling och hemmanet Löfhult Sibbesgård, tillhörigt ägaren af Huscby bruk, grefve Malcom Hamilton, på ägorna at hvilket hemman de fortfarande äro bosätta. Redan i sin tidigaste barndom röjde den ovanliga flickan sinne för både vokalooh instrumentalmusik och vid 8 års ålder började hon utan söregangen undervisning spela violin. Ett sådant instrument ägdes och begagnades af hennes bror Carl, den äldste af de sju syskonen. Till broderns stora förtret nedtog hon, vanligen utan tillåtelse, alltsom oftast från väggen under hans frånvaro det ifrågavarande högst simpla instrumentet, hvilket hon med egna händer stämde, i begynnelsen icke sällan förstämde, och trakterade med en begärlighet och tillika en musikalisk känsla som helt naturligen ådrogo sig föräldrars och syskons uppmärksamhet. Emellanåt sysselsatte hon sig äfven med fsiojtbläsning, men hon bortlade snart detta instrument såsom mindre tacksamt, Uppgiften om hennes fallenhet för modelleringskonsten är så till vida grundad att hon någon gång på lediga stunder, icke utan skicklighet, i trä skulpterade hvarjehanda figurer, åt hvilka både hon och syskonen roade sig. Yr och uppsluppen, deltog hon med lust och gamman i de vildaste lekar och fann af sådan anledning sitt största nöje i de ystra gossarnas sällskap. Åt qvinliga arbeten ville hon för ingen del egna sin tid, och föräldrarnes uppmaningar till flit och strässamhet för vinnande af framtida uppehälle på den anspråkslösa stråt, dit ödet och börden inkastat dem sjelfva, bemötte hon alltid med den afböjande förklaringen att de icke skulle envisas med henne, inte vara envetna, utan obekymrade se tiden an och låta händelserna ostördt ga sin gång. J fån väl se — hette det alltid — att jag icke blir någon bondpiga. Snart erhöll hon till skänks en liten skrällig violin, på hvilken hon, efter erhållen tillåtelse af de sina, vandrade omkring dels till Wexjö, der bland andra den som nedskrifver dessa rader hörde henne vid ett tillfälle under sommaren 1857 föredraga sina solosaker och med sin violin spela med vid pianofortemusik ett par stycken, hvilka hon förut aldrig hört men icke dess mindre tycktes ha begrepp om den ordning, i hvilken tonerna skulle följa på hvarandra, dels på landtmarknaderna och andra mera besökta ställen inom Kronobergs län. Öfverallt ådrog hon med sin sång och sitt spel både uppmärksamhet och beundran, dervid insamlande icke obetydliga recetter till välkommet och välbehöfligt understöd åt sina fattiga föräldrar. Under Junimarknaden i Ljungby 1858 infann hon sig i egenskap såsom vanligt al nomadiserande virtuos och lyckades dervid genom sina klockrena toner och sina uppenbarligen stora musikaliska anlag tillvinna sig ett sådant intresse hos v. häradshöfdingen Fredrik Tornerhjelm att han erbjöd henne vård och undervisning derest hon ville öfvergifva sitt kringvandrande lif, hvilket anbud hon dock för ögonblicket lärer förkastat af orsak att hennes föräldrar icke kunde undvara de penningar hon genom sina blygsamma konserter förskaffade dem. Med en buktalare, som lofvade henne guld och gröna skogar, slog hon sig i stället i sällskap från Ljungby, men återkom dock snart och förklarade sig villig att mottaga Tornerhjelms smickrande anbud. Efter behöriga förberedelser inackorderades hon nu på sin mecenats bekostnad hos en fru Andersson i Halmstad, der hon undervisades i vanliga skolkunskaper och gratis handleddes i sång och musik af dåvarande m:ll Adelaide Walerius, numera friherrinna Leuhusen, som särdeles intresserade sig lör den unga eleven och förespådde henne en vacker framtid. I dessa förträffliga skolor utvecklade sig med öfverraskande hastighet hennes naturliga fallenheter och inom ett år var hon så försigkommen, äfven i de moderna språken, att hon kunde förflyttas ill en större läroanstalt. Hon inackorderades då, iltjemt på sin ursprunglige gynnares bekostnad, hos konsertmästaren Franz Bervald i Stockholm och gjorde under hans handledning så stora framsteg att hon i ebr. 1860 kunde uppträda på en i hufvudstaden gif