Göteborgsposten – 1 december 1864, sida 1

ster skulle uppröra Tyskland, om IIabsburgarne som successorer efter de tyska kejsarne skulle komma i strid med Preussen, Spanien med Nederländerna, England med Frankrike och Danmark med England, Danmark med Sverige och Sverige med den österrikiske generalen prinsen af Wasa, med Ryssland och Oldenburg etc. etc. Lyckligtvis är sådant numera omöjligt, och om vissa suveräner än roa sig för en tid med att lefva om sina medeltidsdrömmar, står det dock ännu tastare, att öfver den suveränitet, som genom arf öfverflyttades från den ene fursten till den andre, står folksuveräntteten, och den är ej längre ett tjun i statsmannens tabeller såsom t. ex. senast i det märkvärdiga året 1814. Det skulle utan tvifvel ljuda ett homeriskt skratt öfver hela Europa om t. ex. bourbonerna pockade på arfsrätt gentemot Napoleon; man har ju nu redan länge medlidsamt ryckt på axlarne åt bourbonen Frans, som vill men ej kan få tillbaka sitt Neapel. I Frankrike såväl som i Italien och i Sverige ha folkens val bestämt de dynastier, af hvilka de vilja låta sig regeras. Till sista slut skall det gå så äfven annorstädes. Lika litet som vi tro Preussen egnar någon allvarlig uppmärksamhet åt arssföljdstvisterna om hertigdömena, då de icke öfverensstämma med dess egna planer och kunna ge framgång åt dessa, lika litet tro vi, att till sistone det danska Slesvig, det Slesvig, som vill vara danskt, skall förbli skiljdt från sitt moderland. Vi tro på folksuveräniteten, vi tro på friheten och progressionen af folkens sjelfbestämning, slutligen tro vi på historien, och anse derföre de nu framdragna preussiska arfsdokumenterna endast ega ett tilltälligt intresse; men pikant är det, det kan ej bestridas. De ifrågavarande dokumenterna äro till antalet fem och af mycket gammalt datum : de tre första förskrifva sig från unionskonungen Hans tid. Det första aktstycket är ett Aktenskapskontrakt mellan kurfursten Joachim I af Brandenburg och prinsessan Elisabeth af Danmark, upprättadt mellan den förre och den senares far, konung Johan (Hans) I af Danmark, år 1500. Detta dokument har följande ståtliga inledning, affattad på en gammal och svårtydlig tyska: Vi Johan med guds nåde konung till Danmark, Sverige och Norge, de Venders och Göters konung, hertig af Slesvig, äfven hertig af Holstein, Stormarn och Ditmarsken, grefve till Oldenburg och Delmenhorst, och Vi Joachim, markgrefve till Brandenburg, kurfurste etc. göre veterligt .... Konungen lemnar derefter högtidligen sin dotter åt markgretven med denna arssbestämmelse: Nämnda vår dotter skall afstå från allt sitt fäderneoch mödernearf och henne tillfallande, icke ha något anspråk eller fordran på ersättning härför, och derpå afgifva och öfverantvarda under sitt och markgrefve Joachims, hennes gemåls, sigill afsägelsebref för sig och sina arfvingar. I händelse (es wer dann, wo) konung Johan skulle aflida utan manliga lifslänsarfvingar allt framgent, då skall hon och hennes arfvingar vara okränkta i sin rätt. Som bekant, afled konung Johans son Christian II (tyrann) utan elifslänsarfvingar. Det andra dokumentet är kurfurstinnan Elisabeths af Brandenburg afsägelse af tädernearfvet, af år 1502. Detsamma utgör ett upprepande af det väsentliga i förestående aktstycke. Det tredje aktstycket utgör konung Johan I:stes af Danmark deklaration om hans dotter Elisabeths afsägelse, utfärdad år 1508,