Göteborgsposten – 23 november 1864, sida 2

ögderi som dansk CIiVUIKOmmlIssarle 1 Juttånd. ——— — — — ——— .,; A Fran Utlandet. Vi återkomma ännu en gång till det tal, om hållits inom Italiens deputerade kammare f markis Pepoli, emedan dess europeiska omattning börjar alltmera uppmärksammas och ramställas som en blänktyr i det rådande poitiska mörkret. Ur detta tal meddela vi åter tt utdrag: Vi ha ingenting att fördölja, vi ha ej gjort afräck uti något af våra fördrag, i någon af våra örpligtelser. Jag påtager mig ansvaret för att jag ragt hufvudstadens förflyttning in i konventionen; örslaget om förflyttningen utgick icke från Frankrike, ttan gjordes i det medvetande, att det har landets najoritet för sig. Frankrike har ej af oss begärt nåzra garantier, utan endast föreställt oss nödvändigheen af, att romerska frågan måste erhålla en annan zestalt... Tillåten mig framställa för eder de skäl, om ur europeisk synpunkt tala för fördraget. Här nå närmast erinras om frihetens ställning i Europa, vartill Italien lemnar ett af de ärorikaste elemenerna. Vi kunna icke skilja oss ifrån den liberala auropeiska rörelsen. Kasten en blick på partiernas tällning i Europa före konventionens afslutande. Wienerfördragen hade grundat jemnvigten på makernas afundsjuka emot hvarandra. Deraf de ständiga kakningarne. Segren förblef dock reaktionens ända ill den dag, då det kejserliga Frankrike ställde sig i spetsen för de nya iderna. Häraf följde Donaufurstendömenas, konungariket Italiens enande, non-interventionsprincipen och Joniska Öarnes afträdande; Ryssland, som hittills utgjort reaktionens spets, lånte Frankrike vid italienska kriget sitt moraliska understöd. Då utbröt upproret i Polen, hvilket medförde det beklagansvärda resultat, att det hejdade Ryssland på framåtskridandets väg, och nu gjorde de tyska makterna af en nationalitetsfråga en eröfringsfråga. Deraf deras nya idser om en helig allians. Symptomerna till denna har jag omtalat i en depesch, som jag skref från Petersburg. Det fanns ännu icke någon skriftlig öfverenskommelse, men en tyst enighet existerade. Reaktionens styrka hvilade på den omständigheten, att det liberala partiet började hysa misstro mot Frankrike och att denna misstro stärktes genom Englands förfarande. Det var nu den k. italienska regeringens pligt att skingra molnen och ej låta någon ny koalition komma till stånd. Förnämsta orsaken till splittringen inom det liberala partiet var occupationen i Rom. Frankrikes moraliska vigt var försvagad, Englands afundsjuka hade vaknat. Denna occupation bragte alliansen mellan Frankrike och Italien gång på gång i fara och den försvagade jemväl det liberala monarkiska partiet i Italien. Detta var orsaken, hvarföre regeringen uppdrog åt mig, att åter inleda förhandlingarne om romerska frågan. Vi kunde ej tilltro Frankrike att vilja undvika hedersfrågan och icke taga katolikernas opinion med i räkningen. Frankrike var nöjdt med att komma ifrån Rom. dock endast i det fall att dess truppers aftåg icke blefve signalen till en omedelbar katastrof. Genom septemberkonventionen gjorde Italien det liberala partiet i allmänhet och särskilt det franskt liberala partiet en stor tjenst. Verkningen var ofantlig, målet ernåddes fullkomligt. Detta fördrag återupprättar Italien, ökar dess stabilitet, gifver det liberala paltiet en ny underpant och förbereder nya allianser. Vår värdighet, säger jag, upprättas åter; konseljpresidenten har lemnat er bevis derpå. Betrakten det liberala partiets demonstrationer och de klerikalas utbrott af vrede samt biskopens herdabref, och rikten derefter edra blickar på den allmänna meningen i England, som fann sitt vttryck i dess ansedda ministrars yttranden. Om någon regering har orsak att vara afundsjuk på det franska inflytandet i Italien, så är det Englands. Skulle det prisa ett fördrag, som endast skall öka detta inflytande? Jag har tillbragt tvenne år i utlandet, och oaktadt de artigheter man bevisade mig, måste jag förnimma, att Italien ännu icke intager den rang, som tillkommer det. Orsaken låg i fruktan, att Italien ej skulle kunna åter utveckla sig ur franska inflytandet. Denna oberättigade misstanke kom ej deraf att vi städse anslutit oss till den franska politiken; den verkliga orsaken var occupationen i Rom. Vi hade tvenne occupationer att utstå! Och den, som trängde pålen djupast in i vårt kött, var den franska occupationen, ty den hade en karakter af misstroende å Frankrikes och af undergifvenhet å vår sida. Denna occupation var en stående kränkning mot den nationala värdigheten. Ett slut måste till hvad pris som helst göras på densamma. Vi kunde ej bli en stormakt, innan non-interventionsprincipen funnit sin tillämpning ät. ven på Rom, Så låter det sig förklaras, hvarföre England jublade bifall till Septemberkonventionen det vet nu, att vi hädanefter äro en stor nation. Jag skulle vilja öfvertyga en hvar om, att misstankarne mot Frankrike äro orättvisa; jag skulle vilja inge Italien min öfvertygelse. Fördraget ökar vår stabilitet Frankrikes återhållsamhet lugnade den allmänna meningen; hufvudstadens förflyttning till Florens utplänade det sista spåret af zäricherfördraget, den visar er rö :3:3:: gy