Göteborgsposten – 23 november 1864, sida 1

— wWAuAm. HE—E——— — ningar — har mannen i fråga förlorat de ofantliga summorna man talat och talar om, utan i sitt privata petite maison, der värdinneskapet utöfvades på ett förtjusande sätt af en bland de mest vackra och yppiga camelior som för närvarande frodas här och hvars speciela skillnad från andra af samma slägte är att hon är judinna och veterligen den enda i Stockholm af sin stam som slagit sig på detta yrke. Det är i sin så att säga privata salong som 5. bortspelat egna och andras penningar. Han har heller icke rymt, såsom man uppgitvit, och ämnar heller icke göra det, trots de faror för hans personliga frihet, dem qvarstannandet medför. Det är en ruskig historia såsom ni finner och jag har materialier till den att fylla åtskilliga spalter, men just dess ytterligare ruskighet gör, att jag måste at aktning för er publik fatta mig så här kort, ehuru tillfället verkligen är frestande att afslöja en del at den moraliska ruttenhet, som här döljer sig ej blott under subalternens vapenrock utan under den stjernströdda fracken med blå bandet — allt saker för öfrigt som här äro temligen bekanta, men hvilka det är betänkligt nog att närmare röra vid. — Den spanmålshandlare O. Holm, som i dagarne stupat, är en bror till den bekante stadsmäklaren Johan Holm — men Herre Gud! han kan väl ej hålla alla sina slägtingar uppe heller, säger man, och det är verkligen sannt. Detaljerna at den Malmrosska förgiftningshistorien känner ni lika bra som vi här. Jag vill derför icke uppehålla mig vid sjelfva taktum, utan meddela åtskilligt rörande denna person, som slutade sina dagar på ett så hemskt sätt. Malmros var några få och fyrtio års karl och jag minnes honom en 12 —15 år tillbaka, då han var bland de vackraste karlar man kunde se på våra gator. Han var en rå och brutal menniska, utan något tecken till bildning, säger man, och började sin bana såsom underofficer vid Vendes artilleri. Efter några år fick han plats såsom tulluppsyningsman, från hvilken syssla han på grava skäl blef afsatt. Derefter begaf han sig till Stockholm, der han snart uppträdde med ett lyxfullt lefnadssätt; man visste ej hur han kunde lefva så, men snart blef det uppdagadt att all denna lyx, denna vräkighet? åstadkoms genom spel. Han blef derefter s. k. kommissionär, d. v. s. procentare, och i dessa begge sina egenskaper bidrog han till mången ung mans störtande i elände för alitid. Såsom procentare råkade han snart i handgemäng med då varande generaltulldirektören baron Gyllenhaal, sorgligt bekant genom sina försäljningar af tulltjenster till den mestbjudande. Gyllenhaals synnerliga bevågenhet lärer Malmros vunnit på följande sätt: En dag, då M. kom åkande på Drottninggatan i sitt magnifika ekipage mötte han baron Gyllenhaal, som spatserade på trottoiren. N. stadnade och Gyllenhaal uttryckte sin beundran öfver M:s präktiga åkdon och häst. Efter det M. tackat för komplimangen erbjöd han baron G. att åka med sig och under vägen utbad sig M. den äran att så skänka baron G. hela ekipaget, hästen med. Det ovanliga anbudet antogs och snart var vänskapen dem emellan betästad. Man vet att med undantag af en enda blefvo alla tullinspektorsplatserna vid stadens tullar besatta med slottskanslibetjenter, hvilka alla gjort Gyllenhaal så stora tjenster att de till återtjenst erhöllo tulltjenster. I uppkommen ledighet erhöll M. också en dylik tjenst. Allt efter som landttullarne upphäfdes indrogos dessa tullinspektorsplatser och äfven Malmros kom på indragningsstat med ungefär 600 rdr i lön. Efter den magnifika stat M. hittills i flera år fört blef det indragna lefnadssätt han nu måste underkasta sig högst påkostande och