Göteborgsposten – 22 november 1864, sida 2

kller är det försigtighetens hemska röst? — — ts! jag vill icke tänka på det i natt. Han tystnade, gned pannan med sin kambriksnäsduk, besvarade en helsning af en person, som gick förbi och började ater fundera. — Mitt ljus bör jag icke sätta under en skäppa — och gör jag icke det, då är jag en läkare af andra klassen i en liten provinsstad. Jag kom hit blott för att bereda mig möjlighet till något annat, och jag ämnade aldrig att stanna. omständigheterna, hvilkas slafvar vi alla äro, ha tvungit mig att stanna. Jag tror dock, att det varit dåraktigt, att jag stannat här så länge, men nu flyttar jag också. London är just rätta fältet för mig, och jag skall resa dit och taga min grad som physician. Mitt rykte följer mig dit; jag skall låta dessa landtaristokrater rekommendera mig; jag skall söka bringa det derhän, att hennes majestät dubbar mig och säger: stig upp, sir Lewis! Jag blir kanske med tiden bland rikets baroneter, och då kan mylady icke förebrå mig olikhet i rang. De äro stolta, dessa Chesneyar, och min hustru är den stoltaste af dem alla. Ja, jag vill flytta till London, och jag kommer kanske att stiga till den högsta värdighet, som likare få inneha. Jag kommer kanske att stiga! Jag vill stiga, och för Lewis Carlton är vilja och göra ett soch detsamma. (Forts.)