Göteborgsposten – 22 november 1864, sida 2

träfkat i hans lif, och han var ovanligt upprymd. Det var en varm natt i den lirvande arstiden mellan sommar och höst, och mr Carlton lyfte på hatten, och lät den svala nattluften kyla sin pannnå, i det han såg upp på det stjernbeströdda bimlahvalfvet. Han sjelf kände bäst om han hade nägra bekymmer, om några källor till oro och ångest existerade för honom; det fins ej många menniskor som ej ha något benrangel, som de önska dölja för verlden, hur oskyldigt det än är i sig sjelf. Alla hans bekymmer voro nu qväfda. Mr Carlton glömde det förHutna och det närvaraude för framtiden, och vissa dunkla önskningar, som länge legat på bottnen af hans hjerta, fingo en bestämdare form än de dittills ägt. När lynnet är särdeles godt, ikläder det förhållandena sin egen färg, så att de bli ganska lysande. — Jag förekommer dem som en gud, sade han skratltande med anledning af den öfverdrifna hyllning, stadsboerna bragt honom. Jupiter på Olympen har aldrig firat Jen tullkomligare triumt. Jag har blifvit hvad jag aldrig eftersträfvat — en framstående person härstädes. Om någonaskulle komma med en enfaldig anklagelse mot mig — ah, de skulle då örfila honom. Icke desto mindre skall jag göra er den sorgen och flytta ifrån er, mina goda vänner i Södra Wennock, och jag vet icke, hvarför jag stan nat här så länge. Hur många år har jag icke sagt der -sena morgonen efter den andra, då jag vaknat, att jag föl jande månad skulle flytta härifrån! Och jag är här ännu -Binder någon osynlig kedja mig vid staden — en kedja -som jag ej kan bryta? Hvarför eljest stannar jag här