Göteborgsposten – 21 november 1864, sida 2

djupt, som om hon vore i kyrkan. Solen eller buteljen hade gjort henne sömnig. Judith betraktade uppmärksamt främlingens sträfva drag och ihagkom dem förmodligen med ledning af hvad hon hört sköterskan säga. En impuls förmådde heune att gå in genom porten och säga: God eftermiddag. Jag tror, jag har sett er förut. Den frimmande betraktade henne i sin tur men kände icke igen henne. — Kanske, sade hon lugnt. Jag känner inte igen er. — Jag var den, som var så mycket hos mrs Crane under de dagar, hon låg sjuk. Den främmande såg ut som om hon nu med glädje kände igen Judith. — Det var roligt att få se er, utropade hon. Det var besynnerligt, att ni kände igen mig. — Ni är den mrs Smith, som kom och förde bort barnet. — Ja, det är jag. Men ni skulle göra mig en tjenst, om ni inte talte om det; om det kom ut, skulle hela staden komma hit och göra mig frågor, och jag har dessutom ett annat skäl. Den der feta sköterskan — jag mins inte hvad hon heter — säger, att man inte fått reda på hvem det unga fruntimret var, och man skulle fråga mig derom. Jag skulle inte kunna svara på det, jag har ingenting att säga, och jag ser derför helst, att man inte frågar mig. (Forts.)