Göteborgsposten – 21 november 1864, sida 1

ser Judith, det ena ordet förde till det andra, och jag sa henne, hur det gick till med fruntimrets död vid Palace Street, och hon lyssnade hela tiden, och det var som om hon sknile tappat ögonen af förvåning. Jag har aldrig sett någon så nyfikon. — Hvem är hon? — Det vet jag minnsann inte. Men ett är jag säker på, och det är, att hon kände den stackars frun och har kommit hit, för att spana ut hvad hon kan om hennes död. — Hur kommer det sig, att hon bor i det huset? frågade Judith, funderande på hvad hon fått veta. — Det skall jag komma till om du vill låta mig tala ut! Jag har aldrig sett någon, som så afbryter folk som du, Judith. Enkan och jag talade vidare, till vi kommo till Södra Wennock och stego ur vid Röda Lejonet. Hon såg villrådig ut och tittade uppåt och nedåt gatan och sträckte ut sin hand och sade: ÅÅt det hållet ligger det hus, der Kuntimret bodde? Jaha, det gör det, sa jag. Jag undrar, om de rummen ä att hyra, sa hon, för i det fallet skulle jag ta dem. Då sa jag henne hvad en och hvar vet, att rummen ä inte att hyra, derför att enkan Gould som ärft något, har ett par sjelf, och den nye pastorsadjunkten har hennes förmak. Då frågte hon om jag visste, hvar hon kunde få hyra ett litet hus, som låg så, att der var frisk luft, derför att hennes barn var sjukligt, och jag funderade och tänkte på detta, som tillhör Tupper sjelf, och der bakom är hans ängar, der han har sina kreatur.