Göteborgsposten – 19 november 1864, sida 1

gånger, allt i hopp att få se den intagande okända återkomma, men förgäfves. Tiden gick, men icke som jag, med återkommande fjät, den sköna syntes ej mer och jag måste hem och mundera mig för skarpskytte-paraden. Jag bodde, snart sagdt, vid stadens andre pol, hvilket dock icke hindrade mig att, iklädd min splitter nya uniform, göra den lilla omvägen till Nygatan för att sedan begifva mig till Lilla torget, den respektiva kårens samlingsplats. Ett ganska godt stycke väg! Ödet hade dock medlidande med mina osparade fjät, ty på Södra Hamngatan mötte jag en vagn, inom hvars fönster jag upptäckte en skymt af den bild, som föresväfvade mina tankar. Jag vände mig om för att se hvar ekipaget skulle stanna. Det var vid nästa hus. Betjenten öppnade dörren och jag såg damen med den gråa kappan och blåa hatten lätt som en sylfid hoppa ur. Då vagnen kört bort låg en fin kammarduksnäsduk på gatan. Jag upptog den. I ena hörnet stod namnet Emelie i finaste broleri. Hon hette således Emelie, ty denna näsduk kunde icke vara någon annans än hennes. Jag lade den i mitt patronkök. Aldrig hade let burit en kostbarare ammunition. Jag tågade rak och stolt i ledet fram till Justaf Adolfs torg och kastade emellanåt en olick upp till den fönsterrad, der jag smickra