Göteborgsposten – 18 november 1864, sida 2

—— — ——— — vet du, syster Jane, hvad jag vill bli, när jag blir stor? fortfor han. Jag vill bli sjöman. Jane log matt och skakade på hufvudet. — Jo, det vill jag verkligen. Mamma säger, att om jag vore en fattig bondpojke, så kunde jag få fara till sjös, men att jag får annat att göra, derför att jag är earlen af Oakburn. O, Jane, om jag vore sjöman! När jag ser skeppen här, längtar jag att springa genom vågorna bort till dem. — Det är märkvärdigt hvad han har lust för sjön, sade grefvinnan halfhögt till Jane. Och den stackars Jane suckade sorgset vid tanken på flydda tider. Lucy kom in. Jane fattade hennes hand och smålog, när hon såg det strålande och rodnande ansigtet. — Jaså, Lucy, sade hon, du har tagit dig friheten att U kär utan att ha fått tillstånd dertill. Lucy rodnade upptill hårfästet och till sjelfva nacken; hon slog ped ögonen, och hennes fingrar darrade i Janes hand. Idel teck n till verklig kärlek! och Jane insåg det. Grefvinnan at Oakburn nalkades Jane. — Jag vet, att ni lider af att vara skild från Lucy. sade hon rörd. Hade testamentet tillåtit mig att handlo efter godtfinnande, skulle Lucy varit hos er. Min förmåge shar varit otillräcklig, lady Jane, men jag har sökt att bild: henne så att hon tillfredsställde edra anspråk. — Så att hon tillfredsställer allas anspråk, svarade Jane högsinnadt. Ni har fullgjort era pligter mot henu