Göteborgsposten – 18 november 1864, sida 1

sjelf, men det harmonierade icke med Lucys sinnesstämning. Hvart hade den fordna sällheten, som gjort hennes lif likt ett Edens dröm, tagit vägen? Den var borta. All hade blifvit annorlunda, sedan de kommit till Seaford glädjen hade vikit från henne, och den ljufva föreställnin gen, att hon var älskad hade lemnat rum för den bittraste svartsjuka. Hvarför sökte Helen Vaughan honom? Hvarföre be llägra flickor intagande män — och äfven män, som ickäro intagande? Hon hoppades kanske, att hon skulle er öfra honom; kanske gjorde hon det blott för att förstri sig. Vare härmed huru som helst, så är det säkert, at hennes uppförande bar frukter åt Lucy, som liknade bitte aska. Men hon nödgades smälta dem, och aldrig, aldrig hade de förekommit henne sträfvare och mera vidriga ir nu, då hon stod lutad öfver terrassen i månskenet. Hennes händer voro sammanknäppta och i sin smärt tryckte hon pannan mot staketet, som om dess kylighe kunde svalka den eld, som rörde sig inom den. I hennes hjerna var ett moln fullt af gestalter, som alla hade He len Vaughans sköna men af Lucy så fruktade former och — — någon rörde vid hennes axel, och Lucy ryste och såg upp. Det var Frederick Grey. Hvarför hade han kommi dit ut? Kom han att se den, han öfvergifvit, i henne: smärta? — Lucy! hviskade han, och om någonsin någon rös talat om kärlek, så gjorde hans det. Lucy, är du sjuk