Göteborgsposten – 17 november 1864, sida 1

skarpa som knifvar och tankar så snubba som en orostifterskas tunga, observerade några minuter Frederick Grey och Helen Vaughan och vände sig derefter till lady Grey hviskande: — Är dot afgjordt? — Hvad för något? — Att er son skall gifta sig med Helen Vaughan! — Det var första gången, som denna tanke framstod för lady Grey. Som hon lefde mycket indraget, hade hon ej fått veta hvad som försiggick i Seafords yttre verld. Hennes hjerta genomilades af bestörtning, ty hon tyckte icke om Helen Vaughan. — Var god och nämn ingenting så orimligt, sade hon matt. Min son gifta sig med Helen Vaughan! Visst icke, vill jag hoppas. — Kallar ni det orimligt? sade mrs Delcie. Se på dem ! Lady Grey såg på dem. Lancierkadriljen var förbi, och han förde Helen Vaughan tillbaka till hennes ställe. Han lutade sig öfver henne och talade med henne; det låg i hans sätt att vara en ifver, som misshagade hans mor. Hennes nöje var förbi för den aftonen. Lucy kom tillbaka, eskorterad af viscounten, och satto sig bredvid lady Oakburn. Platsen på andra sidan om henne var ledig och upptogs af Frederick Grey. Den starka sinnesrörelsen gjorde Lucys kinder bleka. — Hvad har jag gjort dig, Lucy? frågade han. — Gjort? upprepade hon i en ton af yttersta likgiltighet, blandad med någon förvåning. Ingenting.