Göteborgsposten – 16 november 1864, sida 1

wwW — tyg af Lotten Wennberg om en nöd som va ärlig, den var säker på att ej bli utan. ty d lon pröfvat behofvet, visste man att det va för handen. Men det var ej nog med pen ninghjelpen för ögonblicket, hon gjorde de bättre var: genom sina mångfaldiga relatione med rikt och förnämt folk skaffade hon d nödställda arbete, sysselsättning, och tusende at dessa blyga fattiga — pauvres honteux — skola så länge de lefva välsigna denna qvinna så kärlekstull och deltagande och så grannlag: i sitt handlingssätt. Hon visste att för sinbarmhertighetsverk intressera personer som : sitt öfverflöd snart sagdt aldrig kommit at tänka på, att det fanns menniskor, som dag ligen kämpade med den yttersta nöd. Under sina vandringar till armodets boningar fick hor t. ex. sigte på någon lyckligt lottad. Åh så lyckligt att Herran förde er i min väg — sade hon många gånger — yni är utsedd at lindra en otörvållad nöd, jag är på väg till — — gif dem ett litet bidrag. Ni är ej beredd, åh det behöfs ej så mycket hjelp, blott helt ringa och jag skall nog veta träffa er vid tillfällen då ni är mera beredd på en utgiftHvem kunde väl neka den hjertliga gumman ett handtag i hennes välsignolserika verksamhet? Ingen, och följden blef att Lotten alltid var i tilltälle att kunna hjelpa, dock aldrig förr än hon strängt pröfvat. De begge Drottningarne sympatiserade mycket med henne och mångtaliga sjät tillryggalade Lotten i ärenden för de ädla furstinnornas aldrig tröttnande välgörenhet. Nu är Lotten Wennberg död, hvem skall väl kunna fylla platsen efter henne? Åh, säkert får hon en efterträdarinna, men svårt blir det att fylla rummet efter denna allt uppoffrande varelse. — Fru Michaöli var fästad vid Lotten med de innerligaste tacksamhetsband och då fru M. afslog att sjunga vid begrafningsceremonien i Jakobs kyrka, så kom detta blott deraf, att hon visste, det rörelsen skulle så öfverväldiga henne vid den älskade väninnans bår, att tårarne skulle lägga band på de klara toner, dem den djupt känsliga sångerskan så gerna skulle velat låta ljuda till den hänsofnas lof. — Sångerskan har i stället lofvat att sjunga så mycket man vill på den konsert, som kommer att gifvas till förökande af barmhertighetsfonden Lotten Wennbergs minne?. Då jag i ett par af mina epistlar kommit att vidröra det kongl. öfverintendentsembetet och dess ädla verksamhet med afseende på Stockholms slöjdskolas byggande och samma embetes trakasserier med hofarkitekten Malmberg rörande tornbyggnaden å Ladugårdslands kyrka, torde jag tå nämna att Kongl. M:t i lessa dagar bisallit — det är ännu ej officilt bekant — arbetets företagande och utföande i enlighet med hr Malmbergs ritning och församlingens önskan, så att kyrkan nu år kupol, i hvilken klockorna skola hänga stilla, men kläpparne slå mot klockorna. Äfven denna fråga har således embetet lidit nelerlag. Dagligt Allehanda har man ej gjort ull rättvisa på den festliga illuminationsqvälen. Sjelft var det, helt naturligt, för blygamt att utförligare redogöra för den lysande krud det tagit på sig denna afton och -Afonbladet hade sina skäl att ej omnämna i vilket fördelaktigt ljus rivalen strålade. Jag nhåller derför att genom er tidning få göra ättvisa åt Allehandas bemödanden i norskänlig illuminations-anda. Iusct ligger vid illa Nygatan, med tre fönster åt denna gata ch 8 åt Schönteldts gränd. Under fönsterlecken åt grändsidan voro hängda tätt intill) varandra stora lyktor i helt glas, i blå, röda, ula och hvita färger. Öfver lyktorna voro ramför alla fönstren anbringade transparenter, — 2