Göteborgsposten – 14 november 1864, sida 2

UISUCSVÅATJCIOD8111 11114 (17två e— — moralisk och afskyvärd karakter, i det läkaren och resten på abbedissans befallning och i trots af flictans motstånd drogo kläderna af henne ända till linwet och stucko sina händer in under hennes armar, inder förevänning att söka efter kontraktet med djes;uleu. Det moraliska tvånget, förvirringen och blygeln öfver detta beteende kommo den stackars flickan tt svimma. Då hon återkom till medvetande, fortatte de båda skurkarne sitt angrepp och hotade henne siu med allvarsammare följder, ja, tillochmed med dolen, och abbedissan visade henne en liten ask full if synälar och knappnålar, hvilka,, såsom hon sade, commit ut ur kroppen på den förhexade, tillika med tt stycke papper, som skulle funnits under hennes kläder och hvarpå stod jemte några oanständiga ord krifvet: dod åt påfven! Under denna skräckscen i klostrets talrum var Aickans mor i ett annat rum underkastad en annan systers hotelser, för att hon skulle förmå sin dotter att bekänna sitt paktum med djefvulen. Men denna andra scen -mindre vanhedrande men likväl smärtsam nog — slutades dermed, att modren fordrade sin dotter tillbaka, och att hon till slut, sedan hon kommit in i talrummet, lyckades att få henne hem, förvirrad, snyftande och offer för hysteriska krampanfall. Då dessa händelser ett par dagar derefter blefvo bekanta i Loretto, steg den allmänna förbittringen deröfver till en sådan höjd, att en folkmassa samlades utanför nunneklostret med fast beslut att gå våldsamt till väga mot nunnorna. Men stadens borgmästare skyndade dit; han lyckades dämpa den allmänna förbittringen, och följande dag begåfvo sig den k. prokuratorn och ransakningsdomaren till stället, der de, efter att hafva fått bekräftelse derå, att den unga flickan qvarhållits med våld och hotats med döden, utfärdade arresteringsordres mot läkaren och presten. Det hade emellertid blifvit upplyst, att den andra sförhexade flickan var frisk och rask, men skickats bort från klostret, och det kan ej vara något tvifrel underkastadt, att icke det hela var en plan, beräknad att inverka på lättrogna och okunniga, för att bevisa (hvilket orden: dod öfver påfven! tydligt nog ådagalägga), det fienderna af påfvens verldsliga makt äro djefvulens vänner och att den sista italienska revolutionen är ett djefvulens verk. Läkaren och presten sitta nu i fängelse, och man kan hoppas att abbedissan snart skall komma att göra dem sällskap. Vid de ständigt. pågående gräfningarne i Pompeji har man nyligen funnit vid ingången till Junos tempel 200 qvinliga skeletter al ersoner, som vid Vesuvii utbrott sökt tillflykt hos himlens drottning. En af Frankrikes bästa tidningar, Opinion nationale, beklagar sig öfver, att ryske kejsaren icke på ett passande sätt gengäldat de ordenstecken, som af kejsar Napoleon utdelats till högt uppsatta ryssar med anledning af mötet i Nizza. Under det Budberg, furst Dolgorucki o. fl. erhöllo Hederslegionens storkors, dekorerades v. amiral Jurien de la Gravikre, contreamiral dHornoy o. s. v. med St. Annaorden, som den lägsta af de ryska dekorationerna, sastän de enligt sed och bruk borde haft Andreaskorset. Kyssland sparar utan tvifvel på denna Orden, säger Oponion nationale, tills den blifvit hedrad att bäras af — Muraview. Särskild orsak till klagan från transk sida är dock, att en al de högst uppsatta i Napoleon III:s personliga omgifning blifvit benådad med polska St. Stanislaus-Orden, i hvilken franska hofvet nu har ett synligt vittnesbörd om, att det ännu alltjemt är czaren, som förfogar öfver den polska kronans prerogativer. Nämnda Orden begagnas i öfrigt företrädesvis som belöning åt dem, hvilka med synnerlig talang tyranniserat polackarne, och detta drag öfverensstämmer helt och hållet med den raffinerade grymhet, som ryska regeringen utöfvar mot de folkslag, hvilka varit nog olyckliga att komma under dess ok. Att guld ej annat är än mull, säger ett gammalt ordspråk, och detta har nu vetenskapligt bevisats. Kemikern Sage vid myntet i Paris har neml. funnit, att det finnes i många träd och buskar, isynnerhet i vinstocken, som drager det upp med safter från jorden och i hvars stam och bark det sedan sätter sig fast. Brännes nu trädet upp, kan man genom kemiska reagentier draga guld ut ur barken. Men det är — ännu åtminstone — icke vinstgifvande, ty hr Sage, som på detta sätt erhållit guld till 5 napoleondorer, har måst betala ut 600 fres för sina operationer (c:a sex gånger värdet af det erhållna). Af underrättelserna från Amerika finner man, att sydstaternas regering snart skall komma att tillgripa den anmärkningsvärda åtgärden, att genom en proklamation uppmana sina medborgare, att frigifva dem at sina slafvar, som vilja väpna sig och inträda i syd-armeens leder. Det skall snart visa sig, om slafegarne skola vara hugade att genom detta egendomsafträde bringa nya offer åt den sak, för hvilken konfederationen — det kan ej ens deras fiende neka — så länge kämpat med ettlejonmod och en ihållighet, värda en bättre sak, om striden gällt slafveriets upprätthållande. men förtjenta af pris, om de egnats en kamp för sjelfständighet och frihet. Framtiden skall nog komma att visa, om Historiens gudinna skall skrifva sitt: skyldig! deras blad. Detta beslut emellertid bevisar fullväl, att Sydstaternas läge är mel än kritiskt, är förtvifladt. Det företer numera ingen utsigt till varaktig framgång åt syd vapnen. Enstaka hjeltebedrifter skola inte inverka på kampens afgörande. Den 29 Okt. skrifves från Newyork, at nordgeneralen Grant med hela sin arm före tagit en rekognoscering fram mot Richmond