Göteborgsposten – 14 november 1864, sida 2

öre ull Jag 41StJ)!A40 111411 4 t 2 1 nisteren, som jag understödjer med min röst, emedan jag är öfvortygad om, att den gagnar Italien. Ni vet, ut jag genomgått alla grader af den civila banan; numera har jag endast lust att bli soldat ... Jag är öfvertygad om, att Italien icke mera behöfver mig. Händelserna skola visa, om jag har rätt. Italienarne hafva nu lärt att handla af egen drift. Då Cavour dog, syntes mig förlusten omätlig; jag var på visst sätt en stödjepunkt vid nedstigningen från berget eller rättare vid uppstigningen. Vana vid att alltid blicka efter detta fyrtorn, sägo italienarne det plötsligt slockna, trodde att de strandat och samlade sig kring den andra kaptenen. Han var likväl på långt när icke i stånd att ersätta den förste, och det var en vink från himlen, ty ett folk, som kallar sig italienare och i närvarande stund är i besittning af frihet och sjelfbestämning, bör lefva af sin egen förmåga och icke af reflexerna från en enskild man. Jag styrde en kort tid statsskeppet och gjorde icke något nytt under, emedan sällan en menniska uti sin lifstid upplefver tvenne lika lyckliga ögonblick. Hade jag varit egoistisk, skulle jag efter Toscanas införlifning dragit mig tillbaka till Brolio, för att aldrig åter lemna det, äfven om det skulle uttydts aldrig så illa emot mig. Men intör denna fruktansvärda händelse dref min känsla mig in på andra banor och jag länte Italien min arm, for att det skulle taga sin tron i besittning. Äfven då tog jag ett stort steg på enhetsvägen. Nu i dag ha vi konventionen. I hänsyn till den fäster jag mig mera vid hvad den icke säger, än vid hvad den säger. Frankrikes utrymmande af Rom inom en bestämd tid och den genom denna händelse bekräftade noninterventionsprincipen äro likväl icke någon småsak. men det, som ännu icke slår i ögonen, utan skall visa sig genom händelserna, är dock ännu mer. Dessutom, hvad vinner man utan konventionen och hvad förlorar man nu med konventionen? Bestämmelsen om hufvudstadens förflyttning kom öfver mig som en blixt från en klar himmel, men hvem kunde blott ett ögonblick förbise de oräkneliga följderna deraf? Konventionens verkningar äro enl. min öfvertygelse förmånliga för vår författning. Svårigheterna för besittningen af Rom ha genom konventionen icke ökats; det är nu ändtligen visst, att italienarne skola bland sina dyrbaraste juveler räkna den ädlaste och största juvelen, staden Rom. När inträffar detta? Jag vet icke, men jag är duck öfvertygad om, att så skall ske. Hvarje dag förer oss närmare Rom, och ännu mera: hvarje dag kommer Rom närmare oss. Långt ifrån att förhindra detta, befordrar konventionen tvärtom denna rörelse. Om italienarne icke uppgifva denna herrliga andel, så kan det ej fela, att det skall ske så som religion och civilisation föreskrifva. Eder tillgifne Ricasoli. En piemontesisk artilleriofficer har blifvit alla munkars och nunnors skräck i Florens såväl som alla deras, hvilka bebo staten tillhöriga byggnader. Ötverste Castellazzi utser lokalerna för den nya hufvudstadens representation och ministerier. Deras innevånare fördritvas utan förbarmande (?). Philippinerklostret i San Firenze användes för deputerade kammaren, karmeliternunnornas kloster Santa Maria Maddalena de Pazzi jemte det intill liggande forna klostret Candeli, t. n. militärlyceum, Augustinerklostret Santo Spirito och Vallombrosanernas Santa Trinitå skola upptaga andra ministerier; Serviterna i Santa Annunciata och Dominikanerna i Santa Maria Novella skola äfvenledes inom kort utrymma sina lokaler. Camaldulenserna i Santa Maria degli Angioli hafva måst atträda sitt kloster till hospitalet Santa Maria Nuova. Senaten skall hålla sina sessioner i de tvåhundrades sal i Palazzo Vecchio och det öfriga af palatset skall inredas för utrikesministeriet. Palazzo della Crocetta som af det storhertigl. hofvet bestämdes för främmande suveräner och andra höga besök, det forna Casino di San Marco, det n. v. lyceet, en gång Palazzo Da Cepparello, skall äfvenledes bli användt vid flyttningen. Man umgås dessutom med stora planer för stadens utvidgning. Från den bekanta mirakelstaden Loretto omtalas en ohygglig tilldragelse, hvilken högt talar om att det är hög tid, att den maktkåpa, bakom hvars veck vantro och religiös grymhet så gerna dölja sig och som kallar sig det verldsliga påfvedömet, slites sönder och med den alla dessa den andligt-verldsliga maktens emblemer, som äro en anomali både emot den närvarande bildningsståndpunkten och emot religionen i allmänhet. I Loretto finnes ett kloster för Augustinernunnor, der 16 nunnor — 12 franska och 4 italienska — ha en uppfostringsanstalt. Bland deras elever fanns nyligen en 14-årig flicka, dotter till en af de mest aktade innevånarne der i staden — åtminstone enligt hans medborgares åsigt; men efter nunnornas omdöme den värste kättare, emedan han är känd för att vara en ifrig anhängare af konung Victor Emanuels regering. Hans dotter hade lemnat klostret i April d. å. Detta hade ej väl skett, förrän det ryktet spred sig, att en flicka, som var 3 år äldre, och ännu befann sig såsom elev i klostret blifvit förhexad, och den förtnämnda unga flickan beskylldes för att hafva, genom medel som hon förskafIfat sig medelst ett direkt paktum med djeflvulen, förhexat den sistnämnda, så att synålar och knappnålar på ett gåtfullt och oförklarligt sätt trängde in öfverallt på hennes kropp, derifrån de under stora lidanden för nenne åter kommo ut genom våldsamma kräkningar. Hvad som vidare hände i nunneklostret i Loretto, omtalar en i Ancona utkommande tidning sålunda: Å På eftermiddagen d. 14 Okt., omkr. kl. 4, kom den unga flickan (kättarens dotter) på inbjudning af abbedissan till klostret, åtföljd af tvenne de sina. HUan fördes ensam in i talrummet. dörren riglades ef— — — mm — — — — — — —— — — 2W0et AF OHQ