Göteborgsposten – 12 november 1864, sida 2

äter slipa eggen skarp. Denna anmärkning syntes något förvirra A. Men han fann sig dock snart och yttrade med sitt oförskämda leende, att han brutit en liten bit ur eggen mot en skruf och derföre afslipat densamma, för att få den jemn. — Du köpte emellertid denna knif i Lördags af hr L. — Ja jag köpte den i Lördags, men ej af den herrn. Det finnes dock flera personer i butiken som kunna intyga detta. Euwellertid är det nu bevisadt, att du köpte den knif du vid häktandet innehade i Lördags; likaledes är det bevisadt att du före brottets begående haft en knif alldeles lika med den hvarmed detsamma föröfvades: hvar har du gjort af denna knif? — Det vet jag icke, svarade den tilltalade, till hälften skrattande. Jag har emellertid aldrig huggit någon i hufvudet. Gaständaren J. A. Pettersson inkallades derefter. — Var du i Fredags afton i sällskap med Johan Anderson? sporde polismästaren. — Ja, jag hade den äran, svarade vittnet mycket frankt. Vi råkades på torget vid sjutiden. Han hjelpte mig då med mina lyktor. Derpå bjöd jag honom på en snaps på ett värdshus, så en på ett annat och ytterligare en på ett tredje. Sedan yttrade han till mig: Du kan gå med till kurhuset, der jag har en bekant. Jag kunde då aldrig tro att han gick på sådane ärenden .. Dessa ord slogo ned likt en bomb bland åhörarne, af hvilka ingen vetat att de i Pettersson hade framför sig just den man som varit i A:s sällskap, då brottet begicks. Han hade nemligen i Onsdags infunnit sig i poliskammaren och angifvit detta. Pettersson beskref mycket omständligt, huru de båda begifvit sig till kurhusporten. Det är temligen mörkt i denna vrå, och P. stannade på åtta eller tio alnars afstånd från A., som gick fram och ringde hältigt på klockan. Det frågades hvad man ville, och härpå svarade A. att han ville tala vid hr Göthe. Simonson öppnade porten och yttrade tvenne gånger: Gi er väg, Di ha ej här att göra denna tid på. dygnets. Andersson och Simonson skyfflade då med e I armarne, hvarelter porten igenslogs, men genast åter rÅ öppnades. A. svängde åter med armarne utan att P. ilkunde se honom begagna något vapen. Plötsligt blef allt tyst och A. sprang hastigt uppåt jernvägen till. aDå tänkte jag fortfor P., du fick dig visst litet på nosen, min kära A.; men då det fortfor att vara tyst och jag stått der en minut föll det mig in att Simonson kanske gått in på gården för att söka hjelp, så att det var bäst att jag knasslade mig i väg. Jag sprang derför bort. På wllfrågan upplyste P. vidare, att A. i fickan haft en sten, hvilken han likväl på Spanmålsgatan eller Sillgatan kastat efter en hund. A. förnekade, trots detta tydliga vittnesmål, sortfarande sitt brott. P. tillade, att han ej varit så öfverlastad, att han ej borde erinra sig hvad han gjort, och uppgaf vidare, att han först natten mellan tisdag och onsdag hört talas om våldet mot Simonson, hvarföre han först då haft anledning att göra anmälan i polisen. Målet remitterades till rädhusrätten, och A. qvarsitter i cellsängelset. Polisofverkonstapel Söderling tillerkändes en belöning af 100 rår för sina förtjenstfulla åtgöranden i denna sak. — Äfven gaständaren Pettersson tyckte att han gjort sig väl förtjent af en belöning för sin anmälan och yttrade utan öfverdrifven blygsamhet denna vg sin åsigt, ehuru naturligtvis utan påföljd. et, — — Askims häradsrätt. on, Vid urtima ting d. 7 Okt. på Kärra tingsställe o förevar ransakning med skomakeriarbetaren Johan Lundberg och arbetskarlen Bernhard Olsson, båda häktade och anklagade för rån. De häktade, som förut undergatt ransakning inför poliskammaren i Göteborg, hade blifvit utsända till tingsstället med särskilda åkdon och på olika tider samt förvarades i särskilda fängelser för att hindra kommunikation dem emellan. Såsom målsägare i afseende på rånet hade infunnit sig arbetskarlen Nils Persson från Inlag vid Kungsbacka. Han hade en plåsterlapp under venstra ögat med öppet sår under den samt uppgaf att armen, ehuru, såren derå nu voro läkta, ännu är så svag, att han icke på ett helt år kan arbeta. Målsegaren och fångarne förhördes och afgåfvo nat som utvidlyftiga berättelser, som till större delen öfverenssig Å stämde med de inför poliskammaren afgifna. Då Lundade berg skulle förhöras, anmärkte målsägaren, att ban hafalls icke igenkände Lundberg, utan att denne föreföll vor-honom mycket mindre än någon af rånarne. Lundberg är 5 fot 5 tum lång och af klen kroppsbyggnad. bott Härefter hördes arbetskarlen Carl Johan Friberg ;enÅ utan ed samt flera andra vittnen. Friberg uppgaf, sade bland annat, att han alltsedan 14 dagar efter sista han I Midsommar bott hos Carl Andersson eller Carlsson, sönpå grund af öfverenskommelse med dennes hustru, och råda I att han, såvidt han påminde sig, under den sederme4 ra förflutna tiden endast fyra nätter legat qvar hos an kakelungsmakaren Ringner, der han hade arbete, men blifannars alltid hos Carl Andersson. Dennes hustru, uset vittnet Anna Kristina Andersson, intygade deremot, h0. datt Friberg aldrig betingat sig qvarter af henne, men j on några nätter kommit och på begäran fått qvarligga, likasom han några nätter legat i Lundbergs rum och nuat att han icke låg öfver natten emellan Måndagen och ring. Tisdagen i Carl Anderssons rum, helst dörren var ett riglad och Friberg dessutom icke kunde komma in hon utan att väcka någon af de fem personer, som lågo på golfvet derstädes. Då Friberg nu påstod, att huhad stru Andersson sof, då han gick ut straxt efter Lundi adel berg och Olsson, hvarvid han var ute endast fem mimot nuter, tog hustrun på sin ed, att hon var vaken, både så Lundberg, Olsson och Friberg på en gång utginrit I go och långt, minst en half timma esic ät. 2149: Målsegaren uppmanades derpå, att noga draga de ej sig till minnes, om han igenkände någon af de tillhvartalade såsom föröfvare af det å honom skedda rån, tonen och förklarade dervid, att han bestämdt igenkände j och Bernhard Olsson såsom den längre af rånarne, kvilken . Isatte sig till höger om honom å vagnen och sedern. råmera låg öfver honom i diket, hvaremot han icke kunö de igenkänna Lundberg, hvilken han tyckte vara vida äe. mindre och klenare än den andre rånaren; men att e den han, som icke förr än vid rättegångstillfället sett FriLörberg, trodde, att denne vore den andre rånaren, och tyckte sig igenkänna den rock, han bar på sig, såsom varande samma blåa rock, i hvilken, efter hvad målsnledes ägaren förut omtalat den mindre rånaren var klädd. righet. Friberg förnekade all delaktighet i rånet och påstod, ;rksta-latt han på Måndagsaftonen icke hade på sig någon om att rock, utan endast, utom underkläderna, väst och tröja vittnet Carl Andersson intygade deremot, att kände Friberg, då han på Måndagsqvällen gick från Carlsi Bro-sons rum, hade på sig samma rock som vid rann säll-sakningen. utan Åklagaren tilltalade Friberg för delaktighet i rål At 12 AFFfhre