Göteborgsposten – 12 november 1864, sida 2

rrådde en fräckhet som, om den ej var del Wäne ottslingens, i alla fall förrådde en hög grad af härd-Jblifvit t och elakhet och ett djupt moraliskt förderf. K Öfverkonstapel Söderling redogjorde i korthet för för at . omständigheter som ledt misstankarne på Anders-lorade n och föranledt hans häktande. Såsom förut ilåter sl snna tidning blifvit omnämndt, var det egentligen D liten fläck af rödt kitt på den knif, hvarmed dådet han gätts och hvilken fastnat i Simonsons panna, som skämd rst gaf ledtråden till upptäckten. Denna fläck obmot . srverades först af poliskonstapel Pettersson. öÖfver-ffå den onstapel Söderling erinrade sig dervid att gasarbeta— mn Johan Andersson sammanbodde med en qvinnasaf hr id namn Eva Andersson, som d. 28 Oktober intagits — å stadens kurhus. Denna hade åter blifvit utskrif-herrn. en d. 5 d:s. Hon uppsöktes, och igenkände ifrågaarande knif såsom Andersson tillhörig. Detta gafsken nledning till Anderssons häktande. På eftermiddabevisa en lyckades, såsom förut omnämnts, öfverkonstapel nehac att i Bronander Å Sons jernbod erfara, det A. der före pt en knif, hvilken liknade den vid mordförsöket den b egugnade, utom deruti att på skaftet fanns en plåtlaf de ch att den, ej hade någon, i skaftet anbragt messingsing. Med en sådan var deremot mordvapnet sorsedt.hälfte A. begärde först att få en dylik knif utan plåt, I någo! nen då en sådan icke fanns köpte han den ifrågava( ande. Då han häktades innehade han denna knif, men hade tagit bort plåten och satt dit en ring. han Denna manöver hade tydligen till ändamål, att ifall någon skulle igenkänna mordinstrumentet såsom mll-ketef hjelp A, han då skulle ha en alldeles likadan hörande knif att framvisa och kunna säga att detta vore samma I nom anna knif som han förut haft och att han följaktligen ej förlorat någon sådan. de I Då A. vid förhöret af polismästaren tillfrågades ljag om han Fredagen den 4 d:s varit och begärt att få gick slippa in på kurhuset för att tala vid Eva A., svarade han att han blott varit der en gång vid middagstiden. Den öfriga delen af dagen kunde hans arbetskamrater intyga att han varit i sällskap med dem. Knifven, hvarmed brottet blifvit begånget, framvisades för honom. Den hade ett smalt blad, hvaremot bladet å den som sedermera blifvit köpt i jernboden var temligen bredt. På tillfrågan om han igenkände den förre svarade han tvekande: — Nej... Jag har aldrig huggit någon menniska i hufvudet. Jag har för öfrigt haft många knifvar i min dag. Detta är ej min knif. Den senare knifven (den i jernboden köpta) förklarade han deremot vara sin. Tinfrågad huru län: ge han haft den, svarade han, att han ej rätt visste arn det, men yttrade slutligen att han haft den i öfverlöpp åtta dagar och att han bytt sig till den. Ringen il kur skaftet hade han sedermera ditsatt. Han uppgaf vidare, att han vid sjutiden på aftonen ifrågavarande dag följt sina arbetskamrater, dålnos dessa skulle tända gasen på torget. Sjelf hade hanloch ingen befattning dermed. Han hade sedermera med än son den ene än den andre af dem i sällskap gjort besök på att krogarne vid Torggatan. Följden häraf var att han bleflspr yr, hvarföre han kl. 11 på aftonen begaf sig hem. Kommissarien Göthe, hvilken var närvarande såsom ombud för Simonson, upplyste att läkaren ej förr än om ett par veckor kan gifva bestämdt utlåtande om den sårades lif kan räddas. För närvarande är han visserligen något bättre, men en hjerninflammation kan lätt tillstöta och då är det stor fara för lisQ ej vet. Enligt hvad Simonson berättat, hade han d. 4latt d:s kl. något efter 9 på aftonen hört någon ringa ovantal ligt häftigt på porten. Han gick då till denna ochåha frågade: Hvem der? Man svarade att man ville tala med kommissarien Göthe. S. öppnade då porten sit ,loch tog ett steg utom densamma, men fick dervid af Jen utanför stående karl, klädd i mörk kavaj och mörka byxor (samma drägt som A. den dagen bar) ett så häftigt hugg i pannan, att han dignade baklänges mot porten. Den okände karlen sprang genast m sin väg, men en annan. som synbarligen varit i hans si sällskap och hållit sig på något afstånd i mörkret, stod qvar. S. förde emellertid upp handen mot panhaj ell far nan, och kände dervid huru en knif satt sast der. n Forskräckelsen vid denna upptäckt återgaf honom pg -krasterna och han reste sig upp samt tog nyckeln förl r, arstående karlen att tillstänga porten. Äfven den qv sprang då sin väg. S. stängde portenhoch gick in. Knifven befanns då sitta rätt in i hufvudet och ha inträngt ända till skaftet. Som man ej kunde och för öfrigt ej vågade rycka ut mordvapnet, fanns det ingen annan råd än att S. gående och åtföljd af tvenno sköterskor fick begifva sig till Sahlgrenska sjukhuset, der han erhöll läkarevård. 1 Kommisarien Göthe uppgaf vidare att en piga påso kurhuset minst fem gånger öppnat åt A. som dels be-J gärt att bli insläppt, dels frågat efter eller lemnat sy bref. Det hade afven varit fråga om ett paket, som han skulle medföra, men hvilket aldrig kommit. Slutligen hade pigan yttrat, att han skulle taga med sig paketet, eller sluta upp att springa der, ty hon hade annat att göra än öppna åt honom. — Simonson hade en eller ett par gånger äfvenledes fått öppna porten då A. behagat infinna six och ringa. Qvinspersonen Eva Andersson som sammanbott den anklagade inkallades derefter. Hon igenåsom A:s tillhörighet. Han hade haft denna knif i minst ett halft år. Den knif han föregaf vara sin vanliga bade hon först förliden söndag sett honom inneha. Hon kände isrä de håda kuifvarne derpå att den som A. förut innehaft ända tills hon kom in på kurhuset hade vida smalare blad än den senare. — I lördags, då hon blef utskrifven hade hon för A. omtalat att Simonson af en karl blifvit så illa skuren att han måst föras på sjukhuset. A. blef då ledsen och utropade: KÅh herre Gud 14. — För öfrigt hade hon, då händelsen på kurhuset af en sköterska omtalades, fattat misstanka att Akunnat begått brottet, enär det berättades, att knifven hvarmed det utfördes var försedd med en messingsring, men då det sedermera uppgafs att ringen utgjort ett beslag på knifven hade hon lugnat sig emedan hon visste att A. ej hade en sådan knif. Hon visste för öfrigt att A. var vildsint och hade hört andra omtala, att han skulle fällt hotelser mot både sitt och hennes lif. Smedarbetaren Anton Andersson hade varit i sällskap med den anklagade till kl. 1 eller 349. Visste ej hvart han sedermera tagit vägen. Hade ej sett honom inneha någon knif sådan som den hvarmed Simonson sårats. Den tilltalade var på aftonen något drucken samt klädd i mörkbrun kavaj och mörka byxor. Gasärbetaren A. Eriksson hade kl. 10 e. m. råkat honom på en krog. Visste intet vidare. Gasarbetaren Henrik Friberg hade äfven på afto nen varit tillsammans med A. hvilken var litet drucken och äfven krånglig. — Han igenkånde den ominösa knifven såsom A:s tillhörighet. Den i Lördags köpta hade han aldrig förut sett. Johan Edvard Andersson igenkände äfvenledes med bestämdhet mordvapnet såsom A:s tillhörighet Denna knif hade förut några dagar legat på verksta: den, så att det var så mycket lättare för hoaom at — — — nu m. med kände mordvapnet s