Göteborgsposten – 12 november 1864, sida 1

lotel Phoenix, der han beundrat de ståtligaf! estmatsedlarne, bland hvars lukulliska rätter an dock förgäfves letat efter den för dagen nest passande rätt, hvilken benämnes UmIOoniff; har kanske till på köpet hållit tal och itter nu i besittning af en god plats i Elenentarläroverkets sollennitetssal för att afhöra lagens egentliga, piece de råsistance, högidstalet. Men bäst han sitter der, med uppnärksamhet följande talarens intressanta och rältaliga föredrag, spritter han upp från sin lats. Han slår sig för pannan, ty någonting nar tallit honom i minnet. Hans grannar betakta honom förvånad, ett och annat ogillande Schy! höres i salen. AÅr ni sjuk, min herre? hviskar ett medlidsamt, ogift subjekt af det täcka könet, i den intressanta åldern mellan 30 och 40. Intet svar; med sammanbitna läppar och ett halffånigt stirrande uttryck i sina intelligenta anletsdrag brottas den olycklige, liksom den skeppsbrutne på hafvet, med vågorna i den böljande menniskomassan och står slutligen lyckligt och väl ute på gatan, sauverad ehuru något drangerad. Men hvadan då all denna uppståndelse: frågar någon oskuldsfull läsare. Arme yngling! Begriper du icke att vår man, som gifvit sig hin på att vara med om allt, totalt glömt bort — kantaten i Synagogan. Han har emellertid, med risk af sitt goda namn och rykte, sökt reparera sin försummelse och han hinner just i lagom tid fram för att — n. b. utanföre — höra sista tonerna af den vackra kompositionen förklinga. Men hvad gör det? Han har ju ländå varit der och kan i morgon, utan att beskyllas för att fara med osanning, tala om frå A:s förtrollande sång etc. Efter en liten tittin i Börsens nyöppnade Schweitzeri, hvarest likväl ännu endast tvenne rum äro full komligt färdiga, bär det af ut till fyrverkeriet, der han först och främst håller på att i blomman af sin ålder falla ett offer för några uppskrämda qvadrupeder, hvilka man oförsvarligt nog tillåtit att jemte tillhörande åkdon taga plats på sjelfva exercisheden bland qvinnor och barn. Lyckligen räddad ur denna öfverhängande fara, njuter han i stilla hänryckning af det pyrotekniska skådespelet och sedan den sista gnistan i den sista raketen slocknat, beger han sig under ett lätt snöglopp in till staden, som nu strålar i festlig eklärering. Han gör en tur till Skeppsbron, beundrar den vackra anblicken af den briljant upplysta Navigationsskolan och den glänsande effekten af transparangen på Landshöfdingeresidenset, inom hvars murar just idag, ominöst nog, en underpant af en svensk-norsk union skådat ljuset. Men tyst, hvad är det för ett hiskligt oväsen derborta, som så störande bryter af mot den festliga och högtidliga anstrykning som förut hvilat öfver alla dagens anordninar? Det är utanför Museum, och orsaken är ska lätt insedd som det är troligt att vederbörande härigenom fått en helsosam varning för framtiden. Vår festman, ty så torde han med allt skäl kunna kallas, har naturligtvis ätven kastat en blick in i Musei upplysta salar, dit han i ordets egentliga mening ramlat in i sällskap med en handfast individ af den aktningsvärda medelklassen, som under sina ifriga försök att komma in i lustgården lemnat sin hufvudbonad och åtskilliga nödvändiga partier af sina gångkläder derute bland de sorlande massorna i förgården. Tack vare en listigt begagnad bakväg är vår man snart åter ute i det fria och bland folkmassorna på Gustaf Adolfs torg, der han andäktigt afhör sången och tacksamligen mottager det serverade gratisnumret utötver pro: grammet. Och nu bär det af hem, ty man skall på Börsbalen, kantänka! Putsad från topp till tå, pomaderad, parfymerad och friserad inträder han på balen, hippar och hurrar nnderdånigast för skålarno, beundrar fru D:s eller L:s briljanta toiletter, får sig i lyckligaste fall en dans med någon af Operans intagande primadonnor, uppträder deretter sjelf såsom intagande en lätt supe, arrangerad af hrr Öhman Å Åkerberg i — handelsbörsen, och ilar derefter med bevingade sjät upp till den enkla kollationen i Bloms salar. Här står törtjusninger. högt i taket, talare efter talare uppträder, talande hvar och en efter sitt tungomål, hjertligt och vackert. Mycken munterhet väcker en episod, då en bekant orator för 3:dje gången uppträder i tribunen och innan han kommit sig för att yttra mera än det stereotypa: Mina Herrar! musiken plötsligen stämmer upp: Der kommer han igjen etc. ete. Efter några timmars pokulerande kryper vår man till kojs, säll i medvetande aft att icke ha brustit i firandet af den högtidliga dagen, och vaknar morgonen derpå särdeles upplagd för att ännu ytterligare ådagalägga sina sympatier för brödrariket genom inmundigandet af fast otroliga qvantiteter Norges sill i papper, hvartill förtroligt sällar sig