Göteborgsposten – 11 november 1864, sida 1

hållande skulle egt och ännu egde rum emellan fru Trmpy och d:r Demme, beordrades tvenne läkare, af hvilka den ene var den inom vetenskapen väl bekante professor Emmert, utt företaga liköppning. Det befanns då att i den dödes inelfvor sanns icke mindre än tio gran strychnin — således ett mer än tillräckligt qvantum för att döda den starkaste karl. De båda läkarne förklarade att detta gift sannolikt blifvit Trmpy af annan person ingifvet. Innan vi gå vidare må vi här göra en anmärkning. Emellan Demme, som blott är en tretioårs man, och dennes far å ena sidan, samt prof. Emmert å andra sidan har sedan lång tid tillbaka herrskat oenighet tillfölje af olika åsigter inom läkarevetenskapen och måhända ätven af yrkesatund. Det saknades derföre, ej röster hvilka förklarade att det varit indelikat af Emmert att åtaga sig liköppningen, då han stod i fientligt förhållande till den redan misstänkte Demme, hvars älskvärda sätt och rika naturgåfvor förskaffat honom många vänner. Några gingo ända derhän att de påstodo, det Emmert lagt in förgitt i liket blott för att komma Demme på fall. Omkring en månad efter Trämpys död förlofvade sig Demme med hans dotter; misstankarne hade nemligen då ännu ej vågat att oflontligt uttala sig. Man såg i denna förlofning ett försök att tysta de kringsmygande ryktena. Slutligen trodde sig rättvisan ha så många anledningar mot Demme och fru Trimpy att deras häktning kunde företagas. Denna skedde d. 9 Maj innev. år. Sedan dess har man oupphörligt varit sysselsatt med att förbereda rättegången emot de båda anklagade, hvilken företogs i medio at September och först d. 5 d:s afslutades. Hvad som hufvudsakligen låg emot Demme var för det första giftets närvaro i kroppen och läkarnes yttranden; vidare den omständigheten att han de sista dygnen före Trämpys död nästan ensam vakat öfver den sjuke; ytterligare motsägelserna i hans uppgifter om dödsfallet och hans misstänkta kärleksförbindelse med fru Trimpy, och slutligen en angifvelse, som denna i fängelset skref till presidenten i domstolen och i hvilken hon icke blott angat sig för otrohet emot sin aflidne man utan äfven förklarade, att hon förledt Demme till att taga denne af daga. Brefvet var skrifvet med så mycken klarhet och så logiskt sammanhang, att man knappt kunde tvifla på dess sanningsenlighet. Vid förhöret återtog hon dock senare denna angifvelse. — Demme uppgats dessutom ha gjort försök att öfvertala henne att jemte honom fly till utlandet. Hvad som talade för den anklagade var den omständigheten att Trumpys affärer voro derangerade, vidare hans för några personer fällda yttrande om sjelfmord och slutligen Demmes egen karakter, hvilken beskrifves såsom oegennyttig och ädel, om ock tillfölje af hans uppfostran mycket excentrisk. Trämpy hade under sin sjukdom druckit mycket, så att han den sista dagen t. o. m. var rusig. Orsaken hvarför Demme oupphörligt var närvarande hos honom bevisades vara den, att Trämpy ej tillät någon annan vaka öfver sig. Då man tillfrågade D., huru T. skulle kunnat få gift, förklarade han att vid en resa som han jemte familjen T. sommaren 1863 företagit till Konstantinopel hade T. i en bazarbod inköpt gift. Denna uppgift bestyrktes under senare delen af ransakningen på ett högst egendomligt sätt. Domstolen emottog nemligen ett telegram från Breslau, i hvilket en der bosatt handlande tillkännagaf, att han på samma gång som familjen Trämpy befunnit sig i Konstaninopel och derstädes varit närvarande då T. nköpte gift. Denne person infann sig senare Bern och beedigade sin uppgift. Hvad be