Göteborgsposten – 10 november 1864, sida 2

luften. De hade nu varit der fjorton dagar, och mr Frederick hade, såsom läsaren redan funnit, vilckt mycket intresse, ehuru han ej bemödat sig derom. Han nalkades långsamt de unga känsliga damerna, och hos alla visade sig en förändring, denna öfvergång fran likgiltighet till intresse, som en sådan man alltid maste framkalla. Kanske satt der ingen flicka, som icke med glädje skulle blifvit hans brud, dels i följd af hans personliga egenskaper och dels derföre att hans utsigter för framtiden voro sä ljusa. Han tog några af dem i handen, pratade med andra och hade vänliga blickar och ord för dem alla; men Helen Vaughan lyckades lägga beslag på honom, såsom hon merändels gjorde. Han lade ingen vigt vid att hon gjorde det, ty han var van vid att stå väl hos fruntimmer. Han misstänkte icke, att något särskilt skäl låg till grund derför, och han hade alls ingen aning om att hon höll på att förälska sig på allvar i honom. Hur mår lady Grey? utropade Fanny Darlington? — Jag tackar, svarade han, hon mår icke bra i dag. Jag bad henne att icke komma hit ut. — Hvad det var ledsamt! utropade miss Vaughan, att hon är sjuk, och, tillade hon med ett fängslande leende, ledsamt också för min skull. Ser ni detta arbete som jag förehar, mr Grey. — Det tyckes vara ett mycket inveckladt arbete, svarade han skrattande, i det han såg på den fina virkningen hon visade honom.