Göteborgsposten – 10 november 1864, sida 2

Från Utlandet. Frankrikes regering har satt en hämsko på de italienska statsmännens förhoppningar, Ja, nästan kastat en sten i banspåret, för att bringa det diplomatiska lokomotivet derur. Saken tyckes ställa sig så: I det italienska sändebudets i Paris, hr Nigra, sista depesch till d. v. italienske utrikesministern, Visconti Venosta, gjorde den förre en kort sammanfattning af förhandlingarne ang. romerska frågan mellan Frankrike och Italien, särskildt betonande att hufvudstadens förflyttning från Turin till Florens ej var en definitiv, men att italienska nationens fordringar på Rom ännu qvarstodo. Mot denna Nigras förklaring ha de klerikala i Frankrike och påfliga regeringen starkt uttalat sig, den senare med förklaring att denna italienska regeringens uttolkning af konventionen omöjliggjorde det önskliga närmandet. Franske utrikesministern Drouyn de Lhuys är just icke någon vän at Italien, och hans underskrift å septemberkonventionen anses ha blifvit honom aftvingad at kejsaren. De italienska statsmännens uttydning slog honom för starkt i ögat, och han tillskref franska sändebudet i Turin, hr Malaret, en depesch med instruktion att förmå italienska regeringen icke tala om nationens rättighet till Rom. Denna tillsägelse ha de italienska statsmännen ej åtlydt och ej kunnat åtlyda, om de icke velat störta sitt land i anarki. Otålig häröfver, har Drouyn de Lhuys inom transka statsrådet förklarat sig vilja offentliggöra sina depescher om Italien, för att få det konstateradt, avt Frankrike endast under vilkor att Florens definitivt törklaras som ltaliens hufvudstad ingått på att utrymma Rom. Häri har Drouyn de Lhuys understödts at flera statsrådsmedlemmar. Men ett annat parti derinom, tör hvilket Rouher stod i spetsen, uttalade sig emot detta offentliggörande, emedan italienska regeringen derigenom skulle ådragas svårigheter, hvilka hon kanske ej skulle kunna öfvervinna, liksom konventionen sjelf derigenom skulle så godt som tillintetgöras, Rouher tyckes ha haft ötverhand, tills kejsar Napoleon återkom från sitt möte med czaren i Nizza. Men nu heter det, att Drouyn de Lhuys depescher offentliggjorts. Som man kunde förutse, skulle detta verka som ett åskslag på italienska regeringen. Nyss så säker om majoriteten inom parlamentet, har nu dennas leder glesnat och rörelsepartiet höjer åter hufvudet i Italien. Dettas premierminister har emellertid i en värdig ton tillbakavisat hr Drouyn de Lhuys påståenden, men förklarat att Italien fortfarande skall stå fast vid att fullfölja det mål för sin politik, som Cavour angifvit, och derföre kan Florens endast för en tid vara Italiens hufvudstad. Till slut låter han förstå, att Frankrike vill åtra sig, i hvilket tall nya underhandlingar skola bli at nöden. Det är ett dåligt streck Frankrike härmed spelat Itaien, hvad värre är, det vittnar om villrådighet och principlöshet i Tuillerierna. Franske ambassadören i Wien, Grammont, skall ha underrättat Drouyn de Lhuys om, att len nye österrikiske utrikesministern är särleles vänlig mot Frankrike och att stunden ör ett närmande till detta ej kan vara långt borta. Måhända är det i denna österrikiska rontförändring vi ha att söka anledningen till len plötsliga bisterheten mot Italien. Den bekanta genialiske skriftställaren Michelets länge bebådade nya arbete Åla Bible de Fhumanite har nu utkommit i Pais och skall väcka stort uppseende, emedan len med denne förf:s vanliga glänsande och dopulära stil behandlar det religiösa problenet, som i dessa dagar så mycket sysselsäter allas sinnen och tankar. Moniteur sysselsätter sig mycket med