Göteborgsposten – 9 november 1864, sida 1

i — Finna oss i det så godt vi kunna, svarade mr I Carlton. Ett gammalt ordspråk säger: hvad som icke kan ländras bör man fördraga. Du och jag måste handla i enlighet dermed. Han tog hastigt sin hatt och skyndade ut, liksom för att slippa att säga något mera. Då kom en förändring öfver hans anletsdrag och hans hy stötte i mörkblått, vare sig att detta vållades af vrede, af tanken på det förflutna eller af någon kroppslig smärta. Eldskenet föll på hans ansigte, så att det blef fullkomligt belyst, fast inga ljus voro tända i rummet. Detta hade, såsom läsaren måhända erinrar sig, två stora fönster. Det ena vette åt vägen, och det andra var ett gafveltönster, som låg nära ingången till apoteket. Det förras luckor voro tillslutna, men ej det senares; kanske ville mr Carlton se, om några patienter kommo i skymningen. Han stod midtemot fönstret försjunken i tankar, framkallade af den upplysning hans hustru lemnat. Hans ögon voro häftade på golfvet, hans händer hängde slappt vid sidorna. Han hade beräknat, att Lauras arf skulle befria honom och henne från de skulder, hvari de oförsigtigt satt sig. Mr Carlton stod några minuter och såg derefter upp. — Han såg upp — och hvad fick han se? Det aldrig glömda ansigtet såg in i rummet med näsan pressad flat mot rutan. Det var samma hemska ansigte — antingen tillhörande en menniska eller en tomtgubbe — som så skrämt honom den afton då mrs Crane dog och sedan en annan afton i kapten Chesneys trädgård.