Göteborgsposten – 9 november 1864, sida 1

I förtroende och för att ursäkta mig får jag meddela, att jag illuminationsqvällen var underkastad det provisoriska indelningsverk, som våra tidningar här upprättade för att kunna lemna sina läsare både här och i landsorten en så utförlig beskrifning som möjligt, d.v.s. tidningarne disponerade denna qväll öfver alla sina krafter och hela staden indelades i zoner: hvar och en fick sin bestämda zon att beskritva. Till följd häraf skulle ni denna qvill ovilkorligen funnit mig traskande på Ladugärdslandet, ty denna zonen hade jag fått. Nåväl, nöjer ni er med en liten beskritning på denna zon, så se här en i korthet! Vår vän Blanche har rangerat Ladugårdslandsboarne bland vår stads fattige. Det kan nog vara rätt det i ett afseende, men också bara i ett: en stor mängd fattigt folk bor der, men en stor mängd förmöget också och jag kan åtminstone intyga, att i de fattigaste kojor, på de mest aflägsna bakgator, hade man råd att bestå sig 2, 3 och Å ljus, placerade framför geranier, aloer eller hvad annat man egde i växtväg. Just detta, att ätven i den tattiges lilla åt gatan vettande gafvelfönster bestods en testlig upplysning på denna afton ville jag kalla för ett af de vackraste, mest talande bevisen på att man visste hvad festen betydde. — Nybrogatan är en aristokratisk gata numera, der bor både förnämt och förmöget folk. I stenhuset till venster med den briljanta belysningen, den rika orneringen at blommor och statyetter, der bor Sveriges högste embetsman, justitiestatsministern frih. de Geer. De öfriga vackra husen vid denna gata, som nu är ansenligt lång sedan den tillsammans med sig förenat Sevedbåtsgatan, voro också präktigt upplysta. Vi stå vid ladugårdslands torg. Hvilken vacker anblick! De stora husen deromkring kasta en ljusflod öfver platsen. Se hvad tlaggor och blomsterguirlander deruppe i direktör Selinders våning, 1 tr. upp i Ladugärdslands-teatern; och Dubostska huset sedan och alla de andra! Storgatan har på senare tiden fått sig en mängd stora hus och alla voro de rikt illuminerade. Det var svårt att komma fram på denna gata, ty allt hvad Ladugårdslandsbor hette ville nu ned till staden, sedan de sett sig mätta på den ståtliga dekorationen i glas och gas utantör norska skarpskyttegardets kasern. Inom en kolossal ram af gaslågor strålade C XV och IV November 1 kronglas, men ej nog härmed: at sablar hade gutterne sammansatt ett kolossalt C, som tog sig särdeles bra ut i skenet från gasramen. Andra gardets kasern i ändan af Riddaregatan var ganska bra eklärerad, men Första gardets kasern, Fredrikshof, var med mera smak och rikedom illuminerad. Deremot var Litgardets till häst kasern alldeles mörk, utom stallarne. Årtillerigården upplystes af marschaller, uppsatta på det der befintliga jernstaketet. Då jag härtill lägger Nybrohamnen och Skogsinstitutet så voro dessa de förnämsta ljuspunkterna på Ladugårdslandet, med all akining för öfrigt för de vackra fönsterdekorationerna på t. ex. haptens-, Löjtnants-, Gret-, Jungfru-, Qvartersm. fl. gator. Från bron som går ötver till Djurgården hade man en utomordentligt vacker utsigt öfvor de mest tramstående illuminerade partierna på Norr och derifrän togo sig de begge solarne på slottets tak — de skulle vara fyra, men två kunde ej förmås att lysa — och flera at de eklärerade kyrktornen ypperligt ut. Så nära Djurgården kunde jag ej motstå lusten att örvertyga mig om att der intet fanns att se. Och så var det äfven, der var tyst och öde. Blå Porten har ej sinne för dylika fester och efter hvad det tycktes Novilla icke heller, ingen menniska syntes till och jag var glad att få skynda trän detta nu så kusliga ställe.